Debatt: Stoppa häxjakten på rika

Vänsterpartiets inflytande på regeringen börjar bli oroväckande stort. Att ett marginellt parti som V kan vrida armen om ett regeringsparti som utger sig för att vara statsbärande har vi sett flera exempel på under mandatperioden. Det senaste i raden är att statsministern nu öppnar upp för att återinföra förmögenhetsskatten, något som V drivit på ända sen dess avskaffande 2007.

I en intervju nyligen (Aftonbladet 3/3) säger statsminister Stefan Löfven (S) att problemet i Sverige är att de rika har mycket kapital. Därför måste beskattningen bli mer rättvis genom att de som har det allra bäst ställt bidrar mer än de gör. Samtidigt, i en annan intervju i en annan tidning, menar chefen för Konjunkturinstitutet, Urban Hansson Brusewitz, att Sverige behöver bredare skattesänkningar och att värnskatten borde tas bort eftersom den är skadlig (DI 5/3). Att statsministern uttalar sig på tvärs mot en av regeringens tyngsta ekonomiska experter är minst sagt förvånande, men tyvärr inte helt ovanligt.

Sverige befinner sig i Lafferkurvans utförsbacke. Vi har världens högsta marginalskatter. Som mest betalar man drygt 60 kronor av den sist intjänade hundralappen i skatt och tar man med arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter går hela 75 procent av en löneökning i skatt. Det är inte svårt att förstå att det, precis som KI-chefen Urban Hansson Brusewitz understryker, minskar incitamenten att utbilda sig, ta ett chefsjobb eller göra karriär i största allmänhet när man i realiteten bara får behålla var fjärde intjänad krona.

Dessutom är Sveriges höga marginalskatter orättvisa då de innebär en dubbel progressivitet. Samtidigt som du i takt med ökad lön betalar en allt större andel av din inkomst i skatt så får du mindre andel tillbaka när du är sjuk eller föräldraledig. På månadsinkomster upp till cirka 28 000 kronor får du 80 procent av din lön när du är sjuk. Högre ersättning får du inte, även om du alltså betalar allt större andel av lönen i skatt.

Mot bakgrund av detta blir det tröttsamma kravet på att ständigt höja skatten för dem som tjänar mest eftersom de ”kan bidra mer” än mer provocerande. Det svenska skattesystemet bygger redan på att den som tjänar mest bidrar mest. Punkt. Utan de ”rikas” skatteinbetalningar skulle statskassan gapa ganska tom och den offentligt finansierade välfärden se ut därefter. Istället för att ta nästa steg i jakten på höginkomsttagare genom att återinföra förmögenhetsskatten borde regeringen satsa alla sina resurser på att få in dem som står utanför arbetsmarknaden i arbete. Det är här nyckeln till minskade klyftor ligger. Problemet är inte att vissa har mycket pengar, utan att så många har så lite pengar.

Men det verkar inte spela någon roll att tiondelen med de högsta inkomsterna i Sverige finansierar mer än en tredjedel av den offentliga sektorn och att de två tiondelarna som tjänar mest står för nästan hälften av alla skatteinbetalningar. De måste bidra mer. Det spelar heller ingen roll hur många experter som uttalar sig om att för hård beskattning av dessa ”rika” ställer till problem, att beräkningar visar att en helt avskaffad statlig inkomstskatt skulle ge staten ökade skatteintäkter på tio miljarder kronor per år eller att den ”tillfälliga” värnskatten som nu fyller 23 år innebär en straffskatt på utbildning, flit och ansvarstagande som påverkar hela samhällsekonomin negativt.

För tyvärr skvallrar statsministerns uttalande om att Socialdemokraterna har ett obehagligt drag gemensamt med Vänsterpartiet: De är mer intresserade av att bekämpa rikedom än fattigdom. Det är en ideologi som gör hela Sverige fattigare.

Christian Ekström, vd, Skattebetalarna

Sofia Linder, chefekonom, Skattebetalarna