Handke: Förförare tyngd av sorg

För Handke tar sig här an förföraren med syftet att ge en mer nyanserad, mänsklig bild av en person, som myten och konsten oftast tecknat i svart och vitt och som ju fått sitt slutgiltiga publika genombrott tack vare Hollywoodvarianterna. Således har han inte heller särskilt mycket gemensamt i karaktären med vare sig Molières eller Mozarts skapelser. Det är därför Handke låter sin antihjälte själv föra ordet och på så sätt rensa upp i bråten av traditionella förutfattade meningar.

Allt vill bli berättat, har Handke påstått någonstans - bli berättat för att synliggöras på sina hemligheter och dolda sanningar. Men sådant reser krav på en diktares beredvillighet att gå på djupet i sina ansträngningar att närma sig essensen i den verklighet han vill avtäcka. Följaktligen arbetar Handke med ett språk som är minutiöst noggrant och där detaljerna inte får förbigås, ingalunda heller de motsägelsefulla nyanserna. Det här känner vi igen från Handke, och det här präglar naturligtvis också hans nu aktuella bok. Den kan för övrigt inrangeras i den serie "tänkeböcker" sedan tidigare, till exempel Tankar om tröttheten eller Tankar om den lyckade dagen.

Den vi först träffar på i romanen är författaren själv som värdshusvärd på ett lantligt ställe utanför Paris strax intill resterna av det gamla klostret Port-Royal, en gång säte för den utlöpare av katolicismen som kallas jansenismen. Hit kommer en dag don Juan, som vanligt på flykt undan sina förföljare och här berättar han under en vecka sina sju äventyr med lika många kvinnor.

Han har under kort tid färdats vida i världen, bland annat Georgien, Damaskus och till och med Norge. Överallt träffar han någon kvinna som tycks ha väntat på honom, men inte som förföraren utan snarare som befriaren. För don Juans uppdykande betyder att kvinnan upptäcker sin ensamhet och sitt främlingskap i en fadd värld; i någon mening innebär hennes förening med honom en förlösning. Och, som det sägs, hon blir skönare.

Det säregna med Handkes don Juan är att denne bär på en stor sorg efter förlusten av sitt barn. Men det är just denna sorg som fungerar som kraftkällan, "att gå utöver sitt egna jag" och se kärlekshandlingen som ett slags offer. För den egentliga lyckan och frihetskänslan upplever han endast under flykten mellan de olika kvinnorna. Vad som är märkbart under denna vecka uppfylld av kärlek är också att han tycker sig stå utanför tiden, "kvinnotiden" betraktas som ett enda stort avstannande, en sorts ständigt närvarande och oförändrat nu.

Som vanligt är det ett starkt läsäventyr att ta del av Handkes berättelse. Upplevelsen förmeras i hög grad av det flöde av romantik och poesi som omger händelseförloppet.

Arkivtext från 2006-05-04