Karin Grönroos: Björk är alltid lika nyfiken
Pop
Artist: Björk
Album: Utopia
Bolag: One little indian/PGM
Att genrekategorisera albumet ”Utopia” som pop känns inte helt… rätt. Uppriktigt talat så växte väl Björk egentligen ur det formatet för ganska längesedan, men denna gången är det som att hon har utforskat till och med fler konstmusikaliska grepp än tidigare. Hon och producenten Arca har till exempel experimenterat med flöjtar, inspelade miljöljud och syntar för att hitta fram till det rätta soundet.
De här ambitiösa ljudbilderna är inte helt väntade. Inte utifrån det faktum att Björk själv har beskrivit ”Utopia" som en Tinder-skiva med teman som återupptäckt kärlek, hopp och framtidstro. Något helt annorlunda än föregångaren och det mörka skilsmässoalbumet ”Vulnicura”, med andra ord.
Men, det är Björk vi snackar om och dimensionerna är många. Bara för att det är fråga om ett lättsmält tema så är skivan som sådan inte helt enkel att ta sig igenom. Till att börja med så består repertoaren av 14 långa spår, vilket i sig är ett kaxigt grepp. För det andra så är det fråga om späckade ljudbilder och dessutom ovanligt mycket röst och text för att vara Björk. Just på grund av allt detta upplever jag också, inledningsvis, materialet som överväldigande och svårorienterat. Koncentrationen tryter efter halva albumet och lyssningen känns splittrad.
”Man får alltså ha tålamod för att konceptet ”Utopia” ska komma riktigt till sin rätt.”
Tills allting plötsligt faller på plats. Arrangemangen rotar sig, helheter och melodier börjar växa fram efterhand. Ungefär samtidigt hör jag de där förälskade texterna tydligare och skivan känns med ens som en helhet.
Man får alltså ha tålamod för att konceptet ”Utopia” ska komma riktigt till sin rätt. Framförallt är det värt det med tanke på spår som Arisen my senses, The Gate, Courtship, Sue me, Saint och Future forever. Däremot, när det gäller titelspåret och den senare Paradise så känns det som om flöjtstudierna tagits några dimensioner för långt.
Däremot så hörs ett bubblande och fnittrande i Björks röst som matchar förälskelsetemat perfekt och som också innebär en effektiv kontrast till de ofta tunga och morrande ljudbilderna.
Sammanfattningsvis, ytterligare en levande och kreativ produktion från en artist som aldrig verkar få slut på nyfikenhet. Resultatet är varken självklart eller lättsmält, men växer stadigt.
