Franska Trions variation är bitvis briljant

Franska Trion med Matti Ollikainens i spetsen har blivit en slags kultinstitution. Lika svåra att fånga som intressanta att följa. Teaterrock, jazzpop eller kabarepop? Det är ofta snubblande nära pretentiöst, men i Franska Trions fall är det snarare en dygd än en svaghet. Ett enträget turnerande och åtskilliga skivor i bagaget har gjort bandet till ett bitvis briljant konststycke som är fascinerande i sin diversitet. Franska Trion skulle lika gärna kunna vara förband till Bob Dylan eller Tom Waits som Violent Femmes eller Gun Club när de existerade. Litterärt, knäppt, omfångsrikt, nonsens och smart på samma bräde. Albumets avslutning med två stillsamma pianoballader lämnar oss i ett sorgens grepp som ändå känns betryggande.Fredrik Söderlund