Stefan Eklund: Stefan Eklund: Journalistik ska inte göra lögner till åsikter
Svenska medier behöver medborgarnas förtroende för att överleva. Det är sant. Men med den sanningen följer en risk – att medierna låter uppenbara lögner förvandlas till åsikter för att inte riskeras att uppfattas som partiska, allt med syfte att få förtroende i så breda grupper som möjligt, även bland dem som av olika skäl hyser en grundläggande misstro gentemot de traditionella medierna.
Förtroende eller sanning, alltså. Vad är viktigast?
Frågan väcktes i en krönika på BT:s ledarsida i april, av Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet. Han skrev: ”Det bästa som nyhetsmedierna kan göra är därför att ständigt försöka förbättra sin journalistiska bevakning och att ständigt låta sig styras av vad som är sant och relevant. Det är trots allt vad journalistik handlar om. Inte någon förtroendetävling.”
Häromdagen hörde jag honom tala över samma tema i ett annat sammanhang. Och det finns något som måste tas på allvar här, för att den journalistiska kvaliteten inte ska urholkas. Det handlar inte om att journalistiken ska stå för ett totalt sanningsanspråk – det finns alltid utrymme för tolkningar när det kommer till, för att ta ett vanligt exempel, rapportering om olika typer av undersökningar. Men om två verklighetsbeskrivningar står emot varandra i den politiska debatten, ännu ett vanligt exempel, så är det mediernas uppgift att gå till botten med båda och presentera hur verklighetsbeskrivningarna har formats och vilka motiv som ligger bakom dem, och, om så är fallet, vilka uppenbara lögner de innehåller.
Nöjer vi i medierna oss med att bara presentera verklighetsbeskrivningarna som två olika åsikter har vi gjort ett dåligt jobb.
Bakgrunden till att den här frågan är aktuell är digitaliseringen och den affektiva polarisering som den fört med sig. Att de traditionella medierna inte är ensamma på nyhetsarenan längre är bra för de traditionella mediernas utveckling och kvalitet men har också inneburit att mediemisstroendet har ökat, åtminstone i vissa grupper, i takt med att nya digitala plattformar för offentlig kommunikation har öppnats.
”Men om två verklighetsbeskrivningar står emot varandra i den politiska debatten, ännu ett vanligt exempel, så är det mediernas uppgift att gå till botten med båda och presentera hur verklighetsbeskrivningarna har formats och vilka motiv som ligger bakom dem, och, om så är fallet, vilka uppenbara lögner de innehåller.”Stefan Eklund
Den ”förtroendebarometer” som Göteborgs universitet årligen tar fram visar, när det gäller public service, att över 80 procent av människor som sympatiserar med S, C, V och MP har stort eller ganska stort förtroende för SVT och SR. Siffrorna för SD-sympatisörer är 29 respektive 34 procent, för M och KD runt 60 procent. Här finns alltså stora skillnader beroende på var du befinner dig på den politiska skalan.
De som inte har förtroende för traditionell journalistik vänder sig inte sällan till de så kallade alternativa medierna, det vill säga de som låter sin nyhetsjournalistik styras av en politisk agenda (och borde alltså betecknas ”politisk alternativa medier”, som Jesper Strömbäck konstaterade i sitt anförande häromdagen).
Eftersom de politiskt alternativa medierna styrs av en politisk agenda är deras verklighetsbeskrivningar ensidiga och innehåller ett totalt sanningsanspråk, oförenligt med den journalistiska principen att allt som sägs i den politiska debatten kan och ska ifrågasättas.
Om de traditionella medierna i ängslig iver att vinna tillbaka förtroende hos de grupper som normalt vistas i den politiskt alternativa mediala kulturen börjar presentera lögner och snedvridningar av verkligheten som åsikter går vi fel.
Den typen av förtroende det eventuellt kan ge i vissa grupper är inte journalistiken, eller för den delen demokratin, betjänt av.
