Stefan Eklund: Nostalgiterror för inte samhället framåt
Modernitet har alltmer förvandlats från något eftersträvansvärt till något farligt. Det är en del av den nationalkonservativa politiska vågen; modernismens framåtriktade rörelse målas ut som ett hot, i stället finns det ideala samhället i det förflutna. Ja, så ser den rådande politiska visionen ut idag, det ska bli som det var förr. Vi lever under en nostalgiterror.
Det är sannerligen andefattigt.
Det är också människofientligt om man ser människan som en varelse som hela tiden vill utvecklas och skapa förändring, både i det personliga och i det samhälleliga.
Den viljan har åkt på sina bakslag genom århundradena, det är också en omistlig del av den mänskliga naturen; misslyckandet och vad vi kan lära av det.
Jag kom att tänka på just det sistnämnda när jag nyligen såg den breda och välgjorda utställningen med Isaac Grünewalds konst på Waldemarsudde i Stockholm. I några av hans målningar från början av 1900-talet finner man en entusiasm inför de tekniska landvinningar som gjordes då. Målningarna visar bilar, motorbåtar, tåg, lyftkranar; de sjuder av liv och utveckling. I en artikel som publicerades 1918 skriver Isaac Grünewald:
”… expresståg, automobiler, och flygmaskiner ger åt människan förut oanade möjligheter att under en kort tidsrymd samla en mångfald av olika intryck. Ett landskap, sett genom ett automobilfönster är icke längre samma landskap som förr. Den strålande starka elektriska belysningen, som avskaffat natten i storstaden, har skänkt oss förr oanade ljusfenomen.”
Det är en ljus och optimistisk bild av framtiden, möjliggjord av ny teknik, men sedan kom andra världskriget, sedan klimatkrisen, båda katastrofernas vidd effekter av teknikens möjligheter till förstörelse. Mycket har vi lärt oss av detta, men inte tillräckligt verkar det som.
Samma typ av ohöljd glädje, nu över internets möjligheter, såg man vid det digitala genombrottet för ett par decennier sedan. Information skulle flöda fritt och demokratin skulle stärkas när alla kunde låta sin röst bli hörd genom diverse digitala kanaler. Hade Isaac Grünewald levt då så hade kanske hans målningar varit fulla av positiva bilder av datorer, mobiltelefoner och QR-koder.
”Men för de politiska krafter som vill låsa tiden i ett förment rosaskimrande förflutet är historiens pendelrörelse ett hot.”
Idag vet vi att digitaliseringen är en av förutsättningarna för demokratins tillbakagång och den auktoritära populismens framgångar, samt för den affektiva polarisering som lamslår det offentliga samtalet.
Så visst, det är nog inte sista gången mänskliga framsteg vänds i motgångar. Det kanske till och med är en nödvändig del av det modernistiska projektet. Kris och utveckling…
Men för de politiska krafter som vill låsa tiden i ett förment rosaskimrande förflutet är historiens pendelrörelse ett hot. Det kan man se inom flera områden, inte bara det man först kommer att tänka på; motståndet mot det faktum att en nation definieras av vilka som är medborgare i landet, en föränderlig massa i ständig utveckling, inte av var medborgarna eller deras föräldrar är födda eller har för religiös tillhörighet.
Modern arkitektur är ett annat område som de senaste åren har blivit ett slagfält där professionen, det vill säga arkitekterna, anklagas för att vara just för moderna när de lanserar byggnader som syftar mot framtiden och vill berätta något om samtiden och hur den kontrasterar mot det förflutna (Liljevalchs omdiskuterade tillbyggnad är ett utmärkt exempel). I stället tycker de nationalkonservativa politiska partierna, framför allt Sverigedemokraterna, att ”ny arkitektur behöver knyta an till den svenska byggnadstradition som människor känner sig hemma i, trivs med och anser vacker och tilltalande” (citat från SD:s hemsida).
Även här har alltså nationalkonservatismen uppfattningen att det finns en slags ”folkvilja” som ska råda över allt i samhället, i det här fallet hur nya hus ska se ut. Och de ska se ut som de gjorde förr.
Men det statiska tillbakablickandet skapar inte en ny framtid. Det gör däremot människans vilja till utveckling och förändring. Även om det går snett ibland. Modet att misslyckas hör också demokratin till.
