Stefan Eklund: En byggnad som trotsar all populism
Det äldre paret gick fram och tillbaka framför ingången till nya Liljevalchs. Kvinnan muttrande: ”Det är skandal. Det är en stor jävla skandal.”
Paret är inte ensamt. Många har reagerat starkt negativt på arkitekten Gert Wingårdhs skapelse, ”Liljevalchs+”, en tillbyggnad till gamla Liljevalchs på Djurgården i Stockholm, uppförd i enbart betong. Det fanns till och med demonstranter på plats vid invigningen i augusti och föreningen Arkitektupproret har utnämnt byggnaden till Sveriges fulaste nyproduktion genom en omröstning bland sina medlemmar.
Själv tycker jag att det är en fantastisk byggnad. Exteriört oändligt vacker i sin gråa asketiska enhetlighet där de små flaskbottnarna, instuckna i väggarna, som glaskonstnären Ingegerd Råman designat, ger ett sällsamt skimmer.
”Jag är ingen arkitekt, men jag har varit på ett otal museum runt om i världen. Liljevalchs nya salar tillhör tveklöst de vackraste jag har sett.”
Jag var där förra helgen och till skillnad från det äldre paret gick jag in i byggnaden. Där blev skönhetsupplevelsen ännu mer magnifik. Renheten i betongen, de gråa färgskalorna och det fantastiska taket i form av kuber som öppnar sig mot himlen och ger ett lätt och svävande intryck (men det är betong!).
Jag är ingen arkitekt, men jag har varit på ett otal museum runt om i världen. Liljevalchs nya salar tillhör tveklöst de vackraste jag har sett.
I en av salarna visas en film om byggnadens tillkomst och när man ser den inser man vilken oerhört komplicerad byggprocess det varit. Dyrt också. Budgeten överskreds och landade till slut på över en halv miljard kronor och vi talar om en skattefinansierad byggnad. Det har också provocerat och använts i debatten. Samma sak med betong som material, där finns det miljöaspekter att fundera på. Men framför allt har det handlat om byggnadens utseende. SVT:s konstkritiker Dennis Dahlqvist kallade den för ett ”parkeringshus” i ett inslag, till exempel. Han lade till att en sådan byggnad inte passar på Djurgården. Den stör den äldre traditionella miljön, där de flesta byggnader är från sent 1800- eller tidigt 1900-tal.
Här finns en principiell, kanske lätt filosofisk, frågeställning. Vad ska nya offentliga byggnader signalera? Ska en ny byggnad smälta in i den befintliga stil som finns? I fallet Liljevalchs skulle man alltså gjort en utbyggnad som harmonierat med den befintliga, från 1916.
Istället gör man tvärtom. Kontrasten mellan gamla Liljevalchs och dess tillbyggnad är total. Jag tycker det är fint. Det är ett sätt att spegla att 100 år har passerat. Nya Liljevalchs, det vill säga både den gamla och den nya byggnaden, säger därmed något om vad tiden har gjort med vår syn på arkitektur, ja, hur den estetiska blicken har förändrats. Arkitekturen blir därmed inte bara ett hus, det blir också en berättelse, en berättelse som blickar framåt, inte bakåt.
Här finns en politisk laddning. Arkitekturen har numera blivit ett slagträ i debatten och rop på att ”demokratisera arkitekturen” (ledare i GP 7/6) har hörts. Det är folket som ska bestämma hur nya byggnader ska se ut, inte estetiska experter, det vill säga arkitekter. Det är budskapet.
Populismen har smugit sig in här också, med andra ord.
Men nya Liljevalchs är en byggnad som trotsar all populism.
Det är ytterligare ett skäl att uppskatta den.
