Högt och lågt i höstens första partiledardebatt
I det norska valet var klimatet en av de viktigaste frågorna, vilket även krönikören och den tidigare politiska redaktören Mikael Hermansson påpekat här på ledarsidan. Klimatfrågan ser även ut att bli allt viktigare i svensk politik när partiledarna under onsdagen inledde den politiska hösten med debatt i riksdagen.
I nästan samtliga anföranden och repliker i riksdagen dök frågan om klimatet upp. Om än med olika ambitioner. Det är således tydligt att sommarens extremväder i form av översvämningar, värmeböljor och bränder runt om i världen har lämnat ett avtryck hos partiledarna. Och det är en rimlig prioritering med tanke på hur brådskande klimatförändringarna är, samt att frågan engagerar många unga väljare.
”Men med tanke på sommarens många skjutningar, blodiga gänguppgörelser och mord är det häpnadsväckande att diskussionen stundtals fortfarande präglas av sådan banalitet.”Anela Murguz
Det är också tydligt att den växande konkurrensen inom klimatområdet, inte minst genom Moderaternas nya klimatpaket som presenterades tidigare i veckan, stressar vänsterkanten. Miljöpartiets Märta Stenevi försökte gå till angrepp genom att indirekt antyda att det inte var mycket till klimatpolitik som M kommit med, och krävde dessutom en tidsplan av Ulf Kristersson. Något som föll ganska snabbt med tanke på att det är den regering hon själv sitter i som har det yttersta ansvaret för de nuvarande klimatmålen, inte oppositionen.
De få gånger det hettade till i kammaren var när Annie Lööf (C) och Nooshi Dadgostar (V) de drabbade samman om det spelteoretiska, eller ”pratförbudet” som Dadgostar valde att benämna det. Möjligtvis kan den något lamslagna debatten bero på avtackningen av Stefan Löfven (S) i början av partiledardebatten där det mänskliga fick gå före det politiska. Det brukar vara svårt att få till riktigt vassa debatter efter dessa avtackningar.
I övrigt kännetecknades partiledardebatten ovanligt mycket av sakpolitik. Frågan om otrygghet och brottslighet fick som vanligt ett stort utrymme och är en av de viktigaste frågorna för svenska väljare, medan regeringens pandemihantering inte belystes alls.
Men med tanke på sommarens många skjutningar, blodiga gänguppgörelser och mord är det häpnadsväckande att diskussionen stundtals fortfarande präglas av sådan banalitet. Som när till exempel Stenevi i slutet av debatten hävdade att hon själv tillhör en matriarkalt styrd klan, och därmed förminskade det klanbråk som utspelade sig på Lunds gator i förra veckan. Det är oklart vilken klan hon påstår sig tillhöra, men något får mig att betvivla att det skulle handla om en klan med stark misstro till rättsstatens förmåga att lösa konflikter och som därför tar saken i egna händer och upprättar egna spelregler utanför samhället.
Även om partiledardebatten inte var den roligaste i laget är det uppenbart att partierna gör sig redo för valrörelsen om ett år. Höger- och vänster-konflikten som trädde fram före sommaren ser ut att ännu hålla i, och får dessutom sällskap av klimatfrågorna. Detta, tillsammans med trygghets- och välfärdsfrågornas ständiga aktualitet, talar för att vi trots allt går mot ett händelserikt valår.
