Mikael Hermansson: Klimatet het fråga för norska väljare
Høyreregeringen med statsminister Erna Solberg får med största möjliga sannolikhet finna sig i att lämna in sin avskedsansökan och Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre förbereda sig på att bilda regering. Om valresultatet pekar i samma riktning som opinionsmätningarna gör, kommer en AP-ledd regering kunna räkna med 105 mandat mot 64 för de borgerliga.
Mikael Hermansson
är tidigare politisk redaktör för BT:s ledarsida.
Blåser det vänstervindar i Norge? Nja, men det blåser under alla omständigheter inte längre samma kraftiga högervind som under de senaste två mandatperioderna. Något nytt är på gång.
Den mätning som Verldens Gang kunde presentera på torsdagsmorgonen visar att många Høyreväljare nu föredrar en socialdemokratisk statsminister. Fremskrittspartiet, FRP, går tack vare vissa Høyreväljares fanflykt högerut framåt i mätningen men ligger ändå en halv procentenhet före vänstersidans opinionsraket Senterpartiet, som dock backar sedan en tid tillbaka.
AP:s ökning är den enda vid sidan av Høyres förlust som är statistiskt säkerställd. Men de två minsta partierna på vänstersidan går trots allt riktigt bra. Rødt och Miljøpartiet De Grønne, MDG, har båda hopp om att ingå i en ny regering, men ska inte räkna med att kunna diktera villkoren. Arbeiderpartiets nya acceptans på den borgerliga sidan är i potentiella röster räknat viktigare än att tillfredsställa båda ytterkantspartiernas alla önskemål. Socialistisk Venstre är dessutom dubbelt så stort som MDG och en tredjedel större än Rødt.
Det är många som ska samsas om härligheten.
”Blåser det vänstervindar i Norge? Nja, men det blåser under alla omständigheter inte längre samma kraftiga högervind som under de senaste två mandatperioderna. Något nytt är på gång.”Mikael Hermansson
Så långt procent- och mandatexercisen. Men minst lika viktigt för relationen mellan partier och väljare är frågan om det så kallade sakägarskapet. Välfärd, jobb och skatter i all ära, just i år finns det en sakfråga som med större kraft än tidigare pockar på uppmärksamhet – klimatet.
Norges moderna välstånd handlar från början till slut om oljan. Söta bror på andra sidan kölen är bland de rikaste i världen men har samtidigt haft vett på att strama åt tillgången till de intäkter som världsmarknadens glupande efterfrågan fört med sig. Den norska oljefondens enorma tillgångar har visserligen varit till nytta i välfärdsuppbyggnaden men också en konstant förbannelse; ju mer man pumpat upp desto större problem. Inflationshotet har överskuggat alla andra hot.
Men nu finns det andra och långt större aspekter på varför den norska oljan är så farlig.
Precis som att världens tillgångar på kol inte längre bör brytas, vore det bäst för alla om landets oljeberoende radikalt minskade och nya oljefyndigheter inte togs i anspråk.
Norge har ett tungt ansvar inför världen att skyndsamt besinna sig. Kanske är det just detta ansvar som vi nu ser ta plats i debatten.
Alla har talat klimat. Men MDG har i valrörelsen lyckats ”slå långt över sin egen viktklass” och fått fram ett brett klimatbudskap. FRP har samtidigt blivit den största företrädaren för oljeintresset. Allt är inte guld och gröna skogar i MDG:s valmanifest, men FRP:s politik som så länge spelat på fördomar och spridit hat kring sig, har nu hamnat i konflikt med det som allt fler i alla väljargrupper ser som viktigast: Klimatet och den ofrånkomliga omställningen.
Den polariseringen är av godo.
