Klara Sävenlund: Vinnarnovellen: Om du bara log lite

– Godmorgon! Pappa, är du vaken?

Mira får inget svar, så hon går in i sovrummet. Sängen är tom. Konstigt, han brukar inte åka till jobbet såhär tidigt på morgonen. Hon kastar en blick ut genom fönstret, för att upptäcka att hans bil står kvar på gårdsplanen.

– Godmorgon, säger mamma.

– Var är pappa? undrar Mira.

– Är han inte här? svarar hon.

Det tar inte lång tid innan de upptäcker att även Antons säng är tom. De ropar i huset efter dem, men väggarna svarar med tystnad. Ingen av dem svarar på telefon. Deras skor och ytterkläder är kvar i hallen, vilket borde betyda att de inte har gått ut. Samtidigt är de inte någonstans i huset heller. Mira känner hur hon börjar gripas av panik. Tankarna snurrar runt, runt och hon kommer att tänka på hemska och oprovocerade kidnappningar som hon har läst om.

Mira springer över till grannen i ett desperat försök att få information. I dörren möts hon av tårar och skrik. Det är en mamma och hennes nyfödda dotter. Mamman överöser Mira med frågor om hon vet var hennes man är, om hon såg när han försvann.

– Vi bråkade igår kväll! Jag kan inte förstå att han har lämnat mig! hulkar mamman fram.

Hon håller dottern hårt i famnen som, trots att hon är alldeles för liten för att förstå, gråter ikapp med sin mamma. Miras hjärta bultar hårt och huvudet dunkar av stress. Till slut får hon fram några stapplande ord:

– Han har nog inte lämnat dig frivilligt. Min pappa och Anton är också borta.

Hon ser förvirringen och rädslan i mammans ögon, som speglar precis hur hon känner sig själv.

Förvirrad och rädd.

Miras mamma läser upp rubriken till en artikel som lyder: ”Rekordmånga män anmälda försvunna under mystiska förhållanden under natten och tidig morgon.” Mira tänker att detta är det märkligaste hon har hört. Hon måste ha läst fel. Hon läser en gång till, men nej, det stämmer. Detta kan ju bara inte vara en slump.

– Vi måste ringa polisen, konstaterar mamma.

Den beräknade kötiden till polisen visar sig vara över en timme. Mira vill inte ens tänka på hur mycket som kan hända pappa och Anton på en timme. De åker till polisstationen istället för att vänta i telefonkön.

I bilen ser Mira att Facebook-flödet är fullt av inlägg om makar, pojkvänner, bröder, morfäder - som alla är spårlöst försvunna. Väl på polisstationen möts de av ett fullständigt kaos med säkert hundratals kvinnor men knappt några poliser. Det hörs en signal, hela folkmassan tystnar, och sedan är det någon som läser upp ett meddelande från polisen:

– Situationen är mycket allvarlig. Som ni vet så är alla män försvunna, och därmed även våra manliga poliskollegor. Vi är i nuläget grovt underbemannade, men lovar att ta emot era anmälningar så fort vi kan, samtidigt som vi undersöker orsaken till situationen.

En och en halv timme senare är det deras tur att rapportera sina familjemedlemmar saknade, och får sedan rådet att åka till jobb och skola som vanligt. Det rör sig inte om en vanlig kidnappning, och det bästa ”vanliga” människor kan göra är att inte störa polisen mer utan låta dem göra sitt jobb.

Där hemma blir väntan snart outhärdlig, så Mira går till skolan. Det är något motvilligt hon och mamma går skilda vägar, men på något sätt känns allt inte lika jobbigt längre. Hon skäms över sina egna tankar. Visserligen saknar hon sin pappa och bror, och det är ju hemskt att tycka att det är skönt att andra känner samma oro och saknad. Samtidigt kan hon inte låta bli att känna sig lättad över att hon inte behöver vara ensam med sina känslor. På väg till skolan går tankarna till glada barndomsminnen med familjen: mysiga utflykter med picknick, engagerande spelkvällar och varma dagar på stranden. I en korsning spricker hennes idylliska, rofyllda bubbla av ett annat slags minne. Mot sin vilja tänker hon på de hotfulla killarna som visslar och hånskrattar.

– Hallå, tjejen! Snygg rumpa! ropar en av dem.

Mira vänder undan ansiktet och ökar stegen.

– Var bor du? Kan jag få ditt nummer?

Mira fortsätter gå, men de följer efter.

– Så jävla tråkig du är! Bitch!

– Du skulle vara mycket snyggare om du bara log lite!

Minnet drar sig tillbaka och lättnaden sprids i hela Miras kropp. Hon stannar kvar i korsningen och inser att killarna inte finns vid vägen till vänster som de brukar. Givetvis är de inte där, alla män är ju borta. Det är på grund av den händelsen som hon just tänkte på, som Mira alltid går upp tio minuter tidigare på morgonen. Då hinner hon gå höger i korsningen till skolan. Allt för att hindra de killarna från att skapa flera likadana minnen. Helt ärligt är hon livrädd för dem, men det har hon aldrig sagt till någon. En av killarna har till och med föräldrar som känner hennes föräldrar, så det skulle bli konstigt om hon sa någonting. Hur som helst är de inte där nu, så hon styr in till vänster. Stegen känns lätta och hon njuter resten av promenaden till skolan. Det är en underlig känsla som ger henne fjärilar i magen av lycka. Hon tänker inte ens på hur konstigt det är att ett vägval får henne att känna så.

Nästan framme möter hon några tjejer från klassen.

– Har du hört? Alla är borta! utbrister en av dem.

– Är din bror och pappa också borta? fortsätter en annan.

– Jag är så orolig! Tänk om de inte kommer tillbaka? Vad gör vi då? snyftar en tredje.

Såklart har inte Mira några svar, och det har de ju inte förväntat sig heller.

Efter skolan går hon raka vägen hem, efter stränga order från mamma. Även denna gång går hon den snabbare vägen, som hon inte brukar gå. Tio minuter mindre är kanske inte så mycket på det stora hela, men det är ändå en sådan underbar, men obekant, frihet att kunna välja den kortare vägen. Snart är hon hemma där mamma sitter i köket och läser tidningen.

– Titta! säger mamma uppmanande samtidigt som hon räcker över tidningen till Mira.

Framsidan domineras av en stor rubrik: ”Alla män spårlöst försvunna”.

– Ja, det är helt sjukt, instämmer Mira.

– Nej, inte det, säger mamma och pekar på några mindre rubriker runt omkring:

”Rekordfå brott på ett dygn.”

”Rekordmånga kvinnor sköter chefsroller.”

”Rekordmånga kvinnor har anmält våldsamma partners, i deras frånvaro.”

– Oj… börjar Mira.

– Jag vet inte hur jag ska reagera, säger mamma. Jag saknar din pappa och bror så att det gör ont, men dessa förändringar är ju fantastiska, fortsätter hon.

– Verkligen.

Nästa morgon vaknar Mira glad. Sedan kommer hon på att pappa och Anton är borta. Då blir hon ledsen. Sedan kommer hon att tänka på tidningsrubrikerna från igår. Då blir hon glad igen, och sedan ledsen. När känslokarusellen är färdig känner hon sig minst sagt nedstämd, men ändå med en strimma hopp. Det är när hon börjar gå mot köket som hon hör ett lågt ljud från Antons rum. Efter en stunds tvekande gläntar hon försiktigt på dörren. Hjärtat slår dubbelt av lycka, för där ligger Anton och sover! Hon springer fram och kramar honom hårt. Yrvaket tittar han på henne, men snart lyser ögonen upp.

– Jag är tillbaka! utbrister han.

– Jag har varit så orolig, flämtar Mira. Är pappa tillbaka också?

De springer mot mamma och pappas rum.

– Pappa! skriker Mira.

Pappa och mamma vaknar med ett ryck. Bådas reaktioner visar samma förvirring blandad med lycka. Hela familjen kramas, länge. När armarna börjar domna går de upp och äter en lång, härlig frukost. De blir lite sena till jobb och skola, men det spelar ingen roll för familjen är återförenad och det är det viktigaste nu. Det är obehagligt att skiljas åt efter frukosten, men de kommer överens om att hålla kontakten med varandra under hela dagen.

På väg till skolan är Mira fylld av lyckorus. Hon vill sjunga och dansa, och en liten bit gör hon faktiskt det också. Hon hälsar glatt på alla hon möter, och alla svarar med samma entusiasm. Det är ju inte bara hon som har fått tillbaka sin familj. I korsningen stannar hon upp lite. Hon ser att gänget står på sin vanliga plats, men hon har bråttom. Dessutom har hon känslan av att idag är hon oövervinnerlig, inget de säger kommer att kunna trycka ner hennes humör! Hon styr självsäkert stegen till vänster, mot killarna. Hon närmar sig dem, och allt verkar gå bra. Precis när hon är på väg att passera ställer sig en av dem i vägen för henne. Hon försöker gå förbi, men han parerar.

– Hej, snygging, det var länge sedan vi såg dig här!

Mira märker hur panikkänslan börjar få ett grepp om henne samtidigt som hon desperat försöker komma förbi. Han är både större och snabbare och allihopa skrattar hånfullt åt hennes försök att komma undan. Helst av allt vill hon skrika: ”Låt mig vara! Sluta använda ert manliga privilegium till att trycka ner oskyldiga tjejer!”. Men hon gör inte det, för just nu är hon rädd. Istället sänker hon huvudet och lyckas efter en stund tränga sig förbi.

– Jävla, tråkiga hora! ropar han efter henne. Hon ökar stegen och tar beslutet att fortsätta ställa klockan tio minuter tidigare på morgonen.

Läs de andra novellerna här: