Hannah Andersson: Alldeles Tyst

Två av barnen ställde sig vid bollen och väntade på signal. Ett av de andra barnen ställde sig bredvid dem och pressade ihop läpparna. Allas blickar var fästa på honom. Han koncentrerade sig och lät spänningen i luften öka ytterligare, tills dess att den var så intensiv att den nästan gick att ta på, som en bubbla av nervositet, adrenalin och en otrolig kämparanda. Ingen gjorde minsta försök att spräcka det. Pojken gjorde ett visslande ljud med munnen och så var matchen igång igen. Barnen ropade till varandra hur de skulle spela och vem som skulle passa vem.

Samma pojke som hade blåst igång matchen var nu också med i spelet, han fick en passning och såg sin chans. Målet låg bara några meter framför honom och den enda som stod i vägen för hans chans att skina var målvakten. Men henne såg han inte som ett hinder. Den lilla målvakten var minst 50 cm kortare än honom och hennes tunna kropp täckte inte ens en tredjedel av målet. Pojken spände ögonen i henne samtidigt som han sköt bollen i riktning mot målet. Skottet var så hårt att kollisionen mellan bollen och pojkens fot gav ifrån sig ett slungande ljud när bollen lämnade marken. Den flög i en jämn båge genom luften, så jämn att den nästan gick att urskilja luften som bollen våldsamt var tvungen att pressa undan för att ta sig framåt. När den lilla målvakten insåg vilken mardröm som var på väg mot henne skyndade hon skräckslaget åt sidan för att slippa bli träffad. Bollen hamnade rakt i krysset och barnen jublade återigen, om möjligt ännu högre den här gången. Pojken överöstes med kramar, rop, skratt och glädje.

När segerlyckan börjat avta såg han på det andra laget. Några av dem stod fortfarande upp, men de flesta hade satt sig ner och tittade besviket ner i marken, vissa stirrade så intensivt på marken att det kändes som de anklagade gruset under fötterna för förlusten.

Pojken gick fram till den lilla målvakten som satt i skräddarställning vid sidan av planen. Han la mjukt sin smutsiga hand på hennes lilla axel och hon såg upp på honom. Hennes blick var blyg och lite rädd. Hennes ansikte var blekt och ögonen blå. Hennes blonda hår var smutsigt och stora tovor hängde långa. Pojken såg framför sig hur flickans mamma en gång i tiden omsorgsfullt lockat och friserat hennes hår, för att sedan lämna henne med en uppmaning om att vara försiktig för att inte förstöra frisyren. Han såg också framför sig hur flickan alltid struntat i moderns råd för att leka med sina vänner, vara som dem utan uppmaningar från utseendefixerade mödrar som hindrade sina barn från att få utlopp för sin fantasi. Han såg hur flickan alltid tyckt att hennes mamma var jobbig, men han misstänkte också hur mycket hon ångrade dessa känslor och tankar nu. Hon skulle troligtvis göra allt för att få tillbaka livet som det tidigare varit. Men det gick inte. Ingenting skulle någonsin bli detsamma igen.

Att döma av hur flickans ansikte såg ut samt hennes längd, måste hon ha varit minst 3 år yngre än pojken själv. Han fylldes av en känsla han aldrig tidigare känt, en slags känsla av att ta hand om och vaka över någon. En känsla han förmodade hörde till de personerna som någonsin haft lyckan att vara en storebror eller storasyster. En känsla pojken med sorg i brösten konstaterade att han med största sannolikhet aldrig skulle få känna på riktigt. Pojken gav den lilla målvakten ett varmt leende och en uppmanade knuff i axeln. Det tog några sekunder av osäkerhet innan hon fattade vinken och gav honom ett blygt men lyckligt leende tillbaka innan hon reste sig och gick för att ställa sig i målet igen.

Alla andra i laget hakade på den lilla målvakten och gick också för att återta sina tidigare positioner. Pojken hade fått den lilla målvakten att bli en slags lagkapten för laget. Hennes rörelse och val fick de andra i laget att agera likadant på grund av att de litade på flickan, exakt den egenskapen en riktig lagkapten ska besitta.

Bollen lades återigen i mitten av planen och en person från båda lagen ställde sig redo för att vara den första att passa den slitna bollen vidare till någon annan, eller kanske i bästa fall direkt börja dribbla den framåt över planen och denna gången själva hyllas som hjältar och överösas med kramar och jubel.

Pojken som tidigare agerat domare när avsparken skedde ställde sig återigen på sin plats och pressade ihop läpparna. Han koncentrerade sig och lät spänningen stiga.

Det var alldeles tyst på planen och pojken skulle precis vissla och när ett ljud hördes. Det var inte högt och hade inte hörts om inte planen hade varit så tyst. Tystnaden blev till samma tjocka, kvävande moln som nervositet, adrenalin och den otroliga kämparandan tidigare skapat. Men nu var allt helt omvänt. Världen vänd upp och ned. Men helt plötsligt stod allt stilla, ännu mer stilla än det någonsin tidigare gjort. Utan moln av spänning eller små uppspelta barnansikten. Alla barn slutade för några sekunder att andas och deras panikslagna blickar riktades upp mot den känslokalla himlen. Ljudet som för bara några få sekunder varit så tyst hördes nu tydligt, och trots att himlen var molnig och för ögat ogenomtränglig visste alla barnen precis vad som fanns bakom de där tjocka gråa molnen. Ljudet av något som föll kom närmare och närmare.

Alla barnen visste precis vad ljudet betydde, det var det ljudet som hade präglat deras liv i flera månader. Det var ljudet av död. Helt plötsligt släppte alla barnen skyn med blicken och började återigen andas. Några började springa men de flesta stod kvar, de visste att det inte var någon idé. Pojken vände på huvudet och fick ögonkontakt med den lilla målvakten. Hennes blå ögon som bara för någon minut sedan tittat på honom med lycka och hoppfullhet, såg nu på honom med skräck och hopplöshet. Han såg den lilla målvaktens ögon fyllas med tårar och hur hennes underläpp snabbt började darra. Pojken gjorde ett försök att ta sig fram till den lilla målvakten, han var tvungen att få uppleva den beskyddande känslan han känt tidigare en gång till. Men ljudet var nu så högt att hela marken skakade och han trillade ihop, likt ett korthus som utsätts för minsta lilla vindpust. Det dånade i alla barnens öron och trots att några av dem skrek av förtvivlan var det enda som hördes ljudet av det förfärliga. Under några få millisekunder nådde ljudet sitt klimax, men sedan var det bara svart.

När dammet skingrat sig ser man allt tydligt och klart. Det är en hemsk syn. Det ligger rödfärgade tygbitar överallt. En liten brinnande barnsko ligger vid de leende träden, som aldrig kommer le igen. Planen eller ytan öppen för fantasi som en gång så glatt var besökt av små, oskyldiga och lyckliga barn är nu mer tom än någonsin. Det lilla målet utav brunt murket trä som några barn en gång i tiden omsorgsfullt snickrat ihop och placerat på planen ligger nu i flisor. Det går inte längre att urskillning att det någonsin varit ett mål. Det går inte längre att urskilja den bruna kvadratiska formationen som en gång fyllts upp till en tredjedel av en liten målvakt som aldrig skulle få krama sin mamma igen. Hon skulle aldrig få håret borstat av modern, samtidigt som hon övade stavning på den svarta rektangulära touchskärmen.

En stark vindpust drar förbi och tar med sig en liten del av något som en gång i tiden var en sliten gammal fotboll. Vindpusten drar vidare mot platsen där det en gång stod ett mål byggt av trä. Den lilla biten av fotbollen som finns kvar passerar genom målet, men det hörs ingenting. Inget jubel. Inga rop. Inga skratt. Det är alldeles tyst.

Läs de andra prisade novellerna här: