Ska vi överleva till varje pris?

Angående läkaren Peter Geigers insändare i BT 22/1. Han skriver och ber om hjälp, inte bara om krav från oss. Han tycker att det är en samhällsfråga och jag instämmer med det, men det är också en individfråga anser jag.

Likaväl som man bör diskutera begravningar med varandra om hur och var man vill bli begravd, så bör de livsuppehållande frågorna diskuteras.

Vill jag verkligen tillbringa mina sista år som ”grönsak” på grund av de anhörigas rädsla för döden, där jag finns till för dem trots att jag inte kan leverera en känsla eller ett ögonblick av tröst.

Så vad ska vården inte göra, frågar Peter Geiger. Ett litet svar på den frågan går inte att göra, men kanske ska de frågorna ska tas upp i familjerna, när och hur länge ska det uppehållande livet fortgå?

Vi anhöriga har en plikt att som samhällsindivider prata med varandra. Detta anser jag främst ska gälla de äldre till de yngre. Det kostar att belasta ekonomin som tas från våra yngre i form av långa vårdköer.

Anita Krans