Till alla dem som växte upp med fotbollsträningar, konfirmation och TV1000 efter midnatt

Jag växte upp i ett villaområde och under min barndom spelade vi fotboll, badade i Storsjön, åkte på orkesterläger, konfirmerade oss, drack häxblandningar (och överdrev fyllan med usla skådespelartalanger) när vi slutade nian, kollade på TV1000 efter midnatt hemma hos den av polarna som hade egen TV avskild från föräldrarna och skötte oss i skolan. Med andra ord, en rätt stereotyp svensk mindre tätorts-uppväxt.

Mina päron har alltid lärt mig skilja rätt från fel och medvetengjort mig om att alla människor inte har det lika bra som vi har så ”därför slänger vi inte mat i detta hem”. Något vidare politiskt uppvaknande bidrog dessa uppmaningar inte till. Först när min bror engagerade sig i djurrättsfrågor hände något med mitt medvetande och utan brorsans inverkan, videoklipp på hur det går till på slakteriet och hans Refused-skivor hade jag förmodligen aldrig gjort de valen som i mångt och mycket, genom årens lopp, tagit mig där jag är idag. Hans ifrågasättande smittade av sig och även om jag aldrig varit speciellt engagerad politiskt gjorde han mig medveten om saker och tings beskaffenhet. Både min bror och jag tillhör en ekonomisk medelklass som egentligen aldrig haft några problem med pengar. Inte i meningen att vi varit bortskämda utan snarare att om det skulle skita sig för någon av oss ekonomiskt en månad hade vi bara varit ett telefonsamtal ifrån mamma och pappa som hade haft möjlighet att låna oss de pengar som fattades. Detta privilegium gäller dock inte alla!

Och det är kring dessa ”inte alla” som morgondagens val primärt handlar. Jag personligen berörs föga om det är Reinfeldt eller Sahlin som kommer leda Sverige de kommande fyra åren. Jag har snart en universitetsexamen, är mig veterligen både fysiskt och psykiskt frisk, man, socialt begåvad och oerhört företagsam när jag väl lägger den sidan till. För mig löser sig saker och ting oavsett om det är Alliansen eller de Rödgröna som tar hem makten imorgon, i alla fall som jag existerar just nu. För alla gör det inte det. För de svagaste i samhället löser sig inte allt!

Jag är varken ideologiskt eller sakpolitiskt särskilt slipad (eller uppdaterad där jag sitter i Kathmandu) men ett argument jag ofta tar till och identifierar mig med handlar om den skatt vi har och hur hög den skulle vara. Vi har bland det högsta skattetrycken i världen men tack vare den har vi har också en lika världsunik som världsomtalad välfärdsmodell som vi inte kan kasta bort hur som helst. En modell som det svenska samhället, vi, har byggt upp under generationer. Denna modell bidrar till den trygghet som enligt mig är grunden för en fungerande individ som gör nytta för sig själv, sin familj, sina vänner och sitt samhälle. En trygghet som måste få kosta för att fungera. För att denna trygghet skall existera måste vi alla bidra efter var och ens egen förmåga. Vissa betalar mer, andra mindre. Att resterande summa som blir kvar hos den enskilde skulle vara för liten köper jag inte. De möjligheter ungdomar, inte minst vi åttiotalister, har idag saknar motstycke historiskt och så länge vi efter några månader som lagerarbetare (eller lån av pappas kreditkort för vissa) kan göra Thailand på tre månader med sina polare och supa bort allt vad respekt för andra kulturer heter betalar vi inte för mycket skatt i Sverige. Punkt.

För hela Sverige. För hela Europa. För hela världen.