Mitt första prov... bakom katedern
Ända sedan jag i gymnasiet började fundera i banor av att en dag bli lärare har jag alltid haft en romantiserad bild av provskrivandet. Det må låta något absurt men att själv klura på frågor som i bred mening ringar in det essentiella i vad man undervisat om är en konst inte alla inom skolvärlden klarar av. Det mest absurda exemplet jag upplevt var, hör och häpna, på lärarprogrammet vid Gbg universitet där vi i en pedagogkurs examineras via en s.k. multiple choise-tenta där principen 1, X, 2 gällde. Som om inte klimax vore nått med denna examinationsform beslutade senare kursansvariga att sänka gränsen för godkänd då så många(!) hade kuggat. Ja, delar av den dåvarande (oklart om jag fortfarande kan skriva nuvarande) lärarutbildningen tål att kritiseras!
Då jag fått uppfattningen att mycket av den ”kunskap” eleverna här på skolan har i ämnet Social Studies handlar om att kunna repetera boken rakt av ville jag fokusera mina provfrågor på kritiskt tänkande där ifrågasättandet hamnar i centrum. Då läroboken (producerad av nepalesiska utbildningsdepartemetet) för eleverna bland annat menar på att alla grupper av människor i Nepal lever sida vid sida utan några större problem frågade jag huruvida man höll boken om detta eller ej och att de skulle argumentera för sin sak oberoende om man höll med eller inte. Jag har inte rättat speciellt många prov ännu men redan nu har jag hittat elever som inte ställer upp på lärobokens okritiska skildrande... Yeah!, det finns hopp inte för, utan bland, dagens nepalesiska ungdom!
