Min tolkning av Shakira/Tommy Körberg gjorde till slut succé

14 september 17.30

Children's Day har på skolan är precis till ända och detta har medfört en segt kvarsittande lårkaka och att alla yngre elever på skolan säger ”waka waka” när jag går förbi.

Tidigare i veckan frågade en av lärarna huruvida jag ville dansa en traditionell dans, läsa en dikt eller varför inte sjunga en sång. Hm, lite extra uppmärksamhet har jag aldrig tackat nej till och varför inte fortsätta den tradition av att sjunga Tommy Körbergs episka mästerverk 'Stad i Ljus' för människor som ändå inte förstår texten (exempelvis under en gudstjänst i södra Indien tillsammans med en indier som spelade tabla samt på den stockholmska medeltidsbaren 'Grågåsen' inför ett dussin näringslivskineser som alla skrek ”vewwy good” efter framförandet). Sagt och gjort, under framförandet tog jag hjälp av en en avdankad Casiosynth, lätt daterad till pre-Berlinmurens fall och min premiär inom den nepelesiska showbusinessen skulle bli ett faktum!

Under morgonens lilla föreställning där lärarna bjöd på hindidans, rumsren stå upp-komik och tibetanska sånger tog jag plats i slutet av programmet. Jag inleder, GIVETVIS, med att greppa micken och på tibetanska skrika ”hallå Srongtsen school, mår ni bra?” vilket alla artister med självrespekt inleder sina shower med. Responsen stavas jubel. När jag sedan under kommande två minuter sjunger 'Stad i Ljus' är det knäpptyst och ingen i min upplevelsevärld, och jag menar INGEN, ler eller ser road ut av vad jag gör. Ägd. Fan vad ägd jag var av tystnaden. Men. Hade inte den nyfriserade svensken ett ess i skjortärmen för att råda bot på denna ägdhet. Givetvis. Slutackordet i 1988 års schlagerfestival landar sedan oerhört vältajmat i Shakiras VM-låt som jag efter att ha spänt öronen på rasten förstår att alla kids diggar här.

Så, från att ha vart ägd av publiken ägde jag nu dem. Och vilken grand finale det blev där 750 kids och jag, ackompanjerade av en gammal skêten synth, skrålade ”waka waka” som om morgondagen inte fanns.

Resten av dagen spenderades på fotbollsplanen där lärar- och personallaget blev fullständigt förnedrade av de äldsta grabbeleverna. Men det är redan förträngt. Och det tackar jag Tommy och Shakira för!