Min debut i Kathmandus undergroundfotbollsserie
11 sept. 09.00
Jag blev under gårdagen tillfrågad huruvida jag ville joina och lira boll i arla morgonstund av en annan kille som jobbar på skolan. Givetvis ville den gamla Rydboholmsspelaren visa vad den mytomspunna vristen, fortfarande legendarisk nere på Sven Erikssonsvallen i Viskafors, visa vad han går för så i morse hoppade jag på kollegans MC och susade igenom Kathmandus morgontrafik.
Väl vid planen inser jag att mina förhoppningar på glidtacklingar, luftdueller och den ha-så-lite-boll-som-möjligt-taktik (en kort summering av min talang inom denna ljuva sport) inte kommer funka då det på den 11-mannagrusplan jag står framför försiggår ungefär tio matcher på olika håll med allt från tre till tjugo deltagare per match. Vi kastas iallafall in i matchen och mitt första ingripande blir en man-man-situation mot motståndarlagets Messi... Jag missar min fysiska satsning katastrofalt och tänker ”helvete, nu får de ingen respekt för den skandinaviska backjätten”. I nästa moment får jag en pass och på något sätt snubblar jag helt omotiverat över bollen. Jag hör för mig själv Staffan Kullneffs kommenterande hur ”Åberg får bôllen efter en tjôngbôll från annra' sian, men Åberg snubblar på bôllen och förnedrar sig å sina kamrater å det grövsta” för att sedan, i och med halvlek på klassiskt Kullneff-manér berätta om hur ”ja' kommer nu gå å ta en kôpp kaffe och det tycker ja' du mä sa' göra så hôrs vi om en femtôn minuter eller så”.
Jag suger lyckligtvis inte på fotboll så efter de två inledande misstagen skärper jag till mig och håller tätt bakåk och dônar på friskt framåt. Janne Hansson hade gett mig tre knallar vill jag tro. Viktigare att skilla upp mig blir det på tisdag då är det ”Children's Day” här på skolan med en match mellan elever och personal. Jag har redan börjat boosta min egen talang med att jämföra mig själv med Peter Crouch – ingen teknik på backen men som ett luftburet djur när det kommer till nickdueller.
