Jag – en lika moraliserande som förstående PMS-lärarinna

Har precis avslutat en lektion med ett brandtal, modell light, för min Social Studies-sjua. De har jobbat med ett par kapitel om medborgarskap, rättigheter och vilka plikter ett lands medborgare har. Den lärobok som vi använder oss av säger, som lite kul kuriosa, att man skall ”show loyalty to the nation as nothing is greater than mother and motherland”.

En av grabbarna i klassen jobbar mindre själv och kopierar helt sonika sin klasskamrats svar på de uppgifter jag gett klassen under denna arbetstimma, den sista för kapitlet. Jag ser detta och avbryter vad han håller på med och uppmanar honom att själv söka information till sina svar (redan här är jag angripen av FPS, förstående pedagogs syndrom). Resten av klassen ler med andemeningen ”OMG, someone's in problem”. Pojken möter varken min blick eller responderar särskilt aktivt på något jag frågar honom om när jag försöker hjälpa honom. Jag lämnar det där då han mer verkar besvärad än lättad av min närvaro.

Nu kommer dilemmat. Jag spatserar runt i klassrummet resterande tid funderandes på huruvida jag skall, i generella ordalag, ta upp de klassiska ”ni är inte här för min skull-snacket” med klassen. När fem minuter kvarstår påbörjar jag mitt tal som, givetvis, innehåller frågan om varför de går till skolan, hur man inte alltid är sugen på skolan men att man kan iallafall kan försöka, hur man kan bespara både sig själv och sin lärare den pinsamhet i att behöva ingripa vid fusk (som vid dagens lektion).

Fan, håller jag redan på att bli en medelålders kvinnlig mellanstadielärare!?

Efter mina kunskapssmakande moralkakor applåderar hela klassen åt mig. Oklart om det var den unga fuskaren som ironiskt gjorde detta eller om hela klassen kände ”men shit, han kanske har mensen men vad han säger does make sense”.