Lars Näslund: Vi går till val – men har glömt att prata om Hjalmar

Detta med flagghissningen är allvar. I dag ska den upp och barn kommenderas med till vallokalen för att sniffa på högtidligheten. Om dagens särskilda betydelse kan vi nog enas, oavsett var på de politiska skalorna vi placerar oss.

När valrörelse och -resultat efter klockan 20 i afton börjar analyseras kommer ändå, vågar jag påstå, de senaste månadernas mest undanskuffade politiska fråga att fortsätta stå i skuggan.

För den är ju inte så lättillgänglig, så sexig, så polariserande eller klickvänlig, den om Sveriges konkurrenskraft. Om vad som i grunden skapar jobb, tillväxt, resurser för allt det där vi vill ha och förväntar oss. Visst är måttet ”BNP per capita” allt mer omdiskuterat som mått, men likväl har Sverige på inte så många år rasat från toppen till botten inom EU.

Under åren 2007 till 2014, när BNP ökade med 1,3 procent per år i snitt, steg produktiviteten per person med 0,3 procentenheter. Oj, så jobbigt för vår självbild, oj så stort och svårt att ”lösa” för våra politiska företrädare. Inte ens Ulf Kristersson, Moderaternas ledare, som begriper dessa samband väl, vilket även gäller Stefan Löfven, har funnit välståndsbyggets fundaments som en valvinnare värt att ge vederbörlig plats.

I dag famlar vi oss fram bland nyheter om artificiell intelligens, om blockkedjan, om att Amazon.com under ”black friday” 23 november tar över handeln, om att kinesiskt kapital äter sig in i Europas ekonomi med allt vad det kan innebära för yttrandefrihet och rättsstat.

Kring vilka naturtillgångar ska Sverige i detta nya paradigm bygga framtiden? Vad skapar fler ”Hjalmar” som ser sig som en del i ett samhällsbygge även utanför företaget? Om detta borde valrörelsen mer ha handlat. I väntan på den diskussionen är just Hjalmar Lundbohms historia värd att fundera över; vad hade Sverige i dag varit utan honom? Utan förmågan att se potentialen i stålet? Ger vi plats för personligheter som hans med sådana långsiktiga visioner i en globaliserad nätekonomi?

Sveriges väg från fattigstuga till ett av världens rikaste länder handlar inte så lite om just stålet. Vilket för denna valdagshistoria till en hamn i Narvik i Nordnorge. Till ett hus på Aratorpsvägen i Fritsla. Till en grav i en björktät park i Kiruna.

Visst har det skrivits böcker om Hjalmar Lundbohm. Så sent som 2016 publicerade Curt Persson, doktor i teknikhistoria i Luleå, ytterligare en mer problematiserande skrift om ledarskapet hos denne i Malmfälten närmast helgonförklarade ”grundare”, förste disponent och tidiga byggare av LKAB, den svenska statens kanske käraste bolagsägodel än i dag.

”Han var inte den som grundade en hel stad. Däremot var han en stark ledare i rätt skede och har satt prägel på det hela”, har Persson sagt till SVT.

Trots en närmast mytisk status i norr är Lundbohm för de flesta av oss nog helt okänd. Den som tittar i Nordisk familjebok upplyses om att denne Chalmersutbildade geolog, född i Ödeborgs socken i Dalsland 1855, ”genom ovanlig begåvning, lugn energi och fyndighet har skapat sig ett i vidsträckta kretsar inom och utom Sverige aktade namn samt däremot svarande inflytande”.

Textens fortsättning sparar inte på krutet: ”Lundbohm utförde eller ledde och planerade en väsentlig del af de viktiga utredningar, som sedermera legat till grund för alla de öfverenskommelser vilka träffats mellan svenska staten och det mäktiga bolaget (LKAB, min anm) och som måste anses vara af oöfverskådlig räckvidd för hela vårt land.” Vilken annan företagsledare brukar omskrivas med sådana betygelser?

I historieskrivningen omtalas att det var just Hjalmar Lundbohms kartläggning av geologiska tillgångar i Malmfälten från 1890 och åren därpå och hans kalkyler över järnmalmstillgången i berget Kiirunavaara som ledde till statens intresse att, inte utan viss dramatik, ta kontroll över ägandet.

Det som åren därpå, med järnvägen till Narviks hamns färdigställande 1902 som en nyckelfaktor, kom att ske med järnmalmsbrytningen i Kiruna och Malmberget går knappast att överskatta betydelsen av för Sverige som helhet.

2011 bedömde LKAB att bolagets samlade järnmalmsreserver var värda 1 800 miljarder, varav huvuddelen i Kiruna. Enbart 2017 delade LKAB ut hälften av vinsten till staten, 2,9 miljarder. Ytterligare en knapp miljard betalades i skatter. 7,5 miljarder återinvesterades. Det egna kapitalet är på 36 miljarder. Av fjolårets vinst avsattes 2,1 miljarder till samhällsomvandlingen i Kiruna och Malmberget/Gällivare – ett helt unikt stort projekt där bolaget räknar med att lägga in tolv (!) miljarder enbart i Kiruna.

Alla detta pengar för att förlänga tillgången till en magnetitkropp som är ungefär 80 meter bred, fyra kilometer lång och som sträcker sig – åtminstone – två kilometer under Kiruna stads västra delar.

– En malmkropp som gruvarbetarna numera penetrerar på huvudnivån 1 365 meter under jord med en sprängning strax efter klockan kvart över ett varje natt, året runt förutom på juldagen, en smäll som samtidigt som den skakar om husen i staden skickar en lugnande signal till invånarna om att allt är i sin ordning. Berget levererar.

– En malmkropp som för de flesta av Kirunas 23 028 invånare är så pass livsavgörande att när LKAB nu planerar för en ny huvudnivå för att utvinna järnmalm för åren mellan 2030 och 2060 – kanske Sveriges största industriinvestering någonsin – accepterar de flesta att de centrala delarna av staden Kiruna måste rivas och flyttas tre kilometer österut, och med den runt 3 000 bostäder.

Som ett talande exempel invigdes så sent som förra veckan det nya stadshuset, Kristallen, som nog kvalar in som landets mest exklusiva; en cirkelformad byggnad om 13 400 kvadratmeter fylld av konst, guldfärg och signerad danska arkitektbyrån Henning Larsen. Prislapp: runt 600 miljoner kronor – i sin helhet betald av LKAB.

Att knappt någon i Kiruna bråkar när deras bostäder tas ifrån dem för att rivas kan säkert delvis förklaras av att villkoren är goda, LKAB erbjuder ny bostad alternativt betalar marknadsvärdet plus 25 procent.

– En malmkropp som bidrog till att föra in Norge i andra världskriget, och hålla Sverige utanför.

Ja, det var ju så: När Adolf Hitler beordrade Operation Weserübung och tyska trupper anföll Danmark och Norge 9 april 1940 var ju ett av de primära motiven att säkra järnmalmstransporterna från Kiruna och Malmberget, som alltså skeppades ut i huvudsak via hamnen i Narvik. Järnmalm som då ansågs helt nödvändig för att försörja den tyska krigsindustrin.

Ett krig då, en flytt av en halv stad nu, utan större knot. Nej, det är svårt att överdriva järnmalmens historiska betydelse och vi lever alltså i högsta grad av den ännu 2018.

Men nog har även Hjalmar Lundbohms egen påverkan på relationen företag-anställda och för själva samhällsbygget spelat en intressant roll.

I Nils Meinanders biografi hos riksarkivet läser vi om sådant som att Lundbohm ”redan 1905 drog upp riktlinjerna för folkskolans påbyggnad. Bolaget skulle stå för kostnaderna”, att ”hans sociala välvilja kom ofta i konflikt med kravet på arbetsdisciplin” och att ”han försökte också, om än med begränsad framgång, göra baslivsmedlen billigare”. Näringslivshistorikern Anders Johnson påminner om att Lundbohm såg till att bolaget prenumererade på en dagstidning från hemorten till alla anställda och införde två veckors semester 1912.

Ett annat stycke text som vi inte kan låta bli att citera är detta: ”Manskapshusen, där arbetaren efter fullgjort dagsverke fick tvätta sig och klä om sig, väckte kritik därför att hemfärden fördröjdes. En deputation som krävde återgång till den gamla ordningen avfärdade han med att be dem vänta en tid tills hustrurna hunnit säga sin mening. Deputationen återkom aldrig.”

Med åren kom Hjalmar Lundbohm att omtalas som ”Lapplands okrönte kung” eller ”Bergakungen” och ett färskt uttryck för hur hans minne lever kvar var uppslutningen för ett år sedan då runt 300 kirunabor vandrade med längs vägen när gården som Lundbohm bodde i, Kirunas näst äldsta byggnad, flyttades på lastbil till ”säker” mark inunder berget Luossavaara.

Mer varsamt och bit för bit ska även Kirunas mest kända och karaktäristiska byggnad, kyrkan i trä från 1912, flyttas till dess nya plats inte långt från nya stadshuset. Kyrkbygget som LKAB bekostade och Hjalmar Lundbohm själv planerade; ”du skall rita en kyrka som är som en lappkåta”, lär han ha instruerat arkitekten.

Var och en som betraktar kyrkorummet inser komplexiteten. Det bärs till exempel upp av ett stort antal 20 meter höga pelare av en särskilt hård typ av gran, av Lundbohm inköpt från Vitryssland. Flytten tar sin tid att planera och genomförs först om sju år.

I parken invid kyrkan finns en enda grav, men den är desto mer iögonfallande: Lundbohms egen. Där gravsattes han 12 april 1926 inför en stor skara invånare efter en begravningsakt i Stockholm två dagar tidigare. Den sista resan företogs i en särskilt utsmyckad järnvägsvagn och på den höga stenen, utformad av Albert Engström, läser vi den oblyga inskriptionen: ”Åt Hjalmar Lundbohm, mannen av medborgardygd, människovännen, skönhetsälskaren, f 1855 d 1926, till fosterlandets båtnad blottade han bärgets skatter och skapade staden”.

Om några år ska kvarlevorna göra ännu en tur, de tre kilometerna till kyrkogården invid stadens nya centrum. För att hedra gravfriden så långt möjligt är planen att ett stycke mark runt den gamle disponentens grav ska frysas ner på konstgjord väg, skäras ut och lyftas upp ur jorden.

Inga ansträngningar må sparas för att ge gruvan ett långt liv, vare sig då eller nu.

Sina sista andetag tog en 70-årig Hjalmar Lundbohm – med åren god vän med prinsarna Gustaf Adolf och Eugen och konstnärer som Anders Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors liksom inte minst författaren och journalisten Ester Blenda Nordström – här, i Sjuhärad.

På det som i dag är Aratorpsvägen i Fritsla bodde hans bror landsfiskalen Sixten (pappa till konstnären med samma namn). Under påskhelgen var Hjalmar där på besök, men drabbades av ett slaganfall och på påskdagen somnade han in. Än i dag omtalas huset som Lundbohmsgården och på uthuset finns ett vindspel märkt med initialerna SL.

Bildning. Nyfikenhet. Envishet. Eget kapital. Omsorg om det omgivande samhället. Kulturellt intresse. Långsiktighet. Sverige ett sekel senare snurrar i ett globalt system som få mäktar att riktigt förstå och förklara. Men de värden som styrde Hjalmar Lundbohms gruv- och samhällsbygge bör fortsatt kunna vara vinnare för en entreprenör, för ett land.

I dag är valet vårt.