Satan i gatan, vilken show!

Efter att ha exploderat som popartist med Satan i gatan för tre år sedan följde hon upp succén förra året med det lika suveräna albumet Handen i fickan fast jag bryr mig.

Framgångarna har gjort att hon är en av få kvinnliga, svenska artister som på egen hand kan fylla en så stor arena som Scandinavium.

Hon inleder starkt med Dallas och är så cool och självklar på scenen att man omedelbart vill sno hela hennes streetsmarta look: den glittriga skjortan, shortsen, snedluggen.

Längst fram står tonårsflickorna och sjunger för full hals med i låtarna som handlar om att rumla runt på förbjudna fester, att vara 17 år och olyckligt kär.

Maggio har hittat kärnan i en hel generations längtan efter mer liv, mer fest, mer kärlek.

"Jag har också varit ung och dum" säger hon när bjuder in hela publiken till sin hemmafest i Välkommen in. Hon studsar runt på scenen och har en magnetisk närvaro som är proffsig – men aldrig distanserad. Sedan tar hon ner tempot i den vackra balladen Låtsas som det regnar, som hon presenterar som sprungen ur en deppig episod i allas drömstad New York.

När hon nämner att hon aldrig förstått sig på duetter, att det alltid brukar vara en kille och tjej som låtsas vara kära – då börjar skriken. Alla förstår att hon pratar om duetten med Håkan Hellström – Hela huset.

Han kliver in som gäst på scen för att sjunga sin vers – och hela Scandinavium går bananas. Skriken är högre än på en Eflsborgsmatch. Två av Sveriges nu största popartister – förenade på en scen. Alla med sittplatser ställer sig upp och det känns som att taket lyfter. Ett mäktigt, svårtoppat ögonblick.

Maggio håller dock uppe ångan suveränt på egen hand med hitsen Sergels torg, Snälla bli min och Jag kommer.

Oväntat nog avslutar hon med en av de minst klatschiga låtarna på den nya skivan – melankoliska mästerverket I min bil.

Håkan vem?

Vedrana Sivac