13-årings dröm blev sann till slut

Det kändes stort att tävlingen nu skulle hållas i Sverige. Jag skrev noggrant ner datumet i min dagbok: 13 maj, 2000 – för att jag aldrig skulle glömma. Det var bara några veckor innan jag skulle fylla 14.

Jag svävade i gränslandet mellan barn och tonåring och det var fortfarande okej att tycka att Eurovision var årets höjdpunkt.

Och som jag längtade efter denna magiska kväll! En kväll där man fick äta hur mycket popcorn och chips man ville, skratta hysteriskt åt andra länders knäppa låtar och vara uppe länge, länge.

Det här året hade vi till och med bakat en tårta.

Att Eurovision utspelade sig i Sverige var större än att fylla 14.

Min moster bodde i Sarajevo – men fanns i andra änden av telefonlinjen och kommenterade låtarna. Hon var mycket förbryllad över varför vi tävlade med en tjock gubbe i indianskrud (Roger Pontare). Vi förstod inte heller men förklarade att det ändå var ett demokratiskt beslut.

Vi befann oss så många mil från varandra, ändå kunde vi kommentera det vi såg i realtid. Som att vi satt i samma vardagsrum. Långt innan Facebook, Skype, Facetime – eller ens bredband var en självklarhet.

Nära fast långt bort.

Kanske är det just det som åsyftas nu när Eurovision marknadsförs som "we are one" med färgglada fjärilar 13 år senare.

Jag befinner mig i Malmö som en av tusentals journalister som ska bevaka årets Eurovision och får feeling under en enorm discokula på Centralstationen.

Nog är det så att 13-åringen som lever kvar djupt inom mig inte riktigt kan förstå att hon är här. På riktigt.