Krönikan: ”Ni kan ha ett portugisiskt rum hemma”
Det där har jag hört från alla möjliga. Vänner, kolleger, BVC ? Och den väcker alltid en lätt känsla av skam och ånger.
Gulp. Nej. Hemma hos oss talar vi faktiskt bara svenska. Vi har inte tagit vara på den enorma chans det innebär för våra barn att ha föräldrar med olika modersmål.
Orsaken? Tja, egentligen handlar det om vanlig lathet. När första barnet kom fanns nog ambitionen och jag minns att vi hörde oss för lite grann.
”Ni måste vara superkonsekventa för att hon inte ska bli förvirrad. Antingen talar José enbart portugisiska hemma eller så kan ni ha ett rum där bara portugisiska får talas.”
Oj. Ett portugisiskt rum. Hur skulle det se ut? Vilket rum skulle det vara? Vad krångligt allt blev.
En annan orsak är att jag inte talar portugisiska. Okej, jag kan en hel del ord. Ni vet: manteiga = smör, leite = mjölk, pão = bröd, obrigado = tack – den sortens charterglosor. Och så förstår jag en del av sammanhanget om jag lyssnar till ett portugisiskt samtal.
Att då tre talar ett språk vid frukostbordet som den fjärde inte behärskar kommer inte naturligt i vårt vardagliga liv. Då blir det språket som vi alla kan.
Och så, svisch, har barnen blivit fem och sju år och vi har fortfarande inte tagit tag i saken.
Jag tänker ofta på det här och på om det är för sent. För de har ju rätt, att ha två språk är verkligen en otrolig fördel som vi inte borde undanhålla våra barn och en viktig pusselbit i deras identitet som svensk-portugiser.
Förutom att det är praktiskt att kunna två eller fler språk, så är språkkunskaper något som ger massor av självförtroende och status också. Att obehindrat kunna växla mellan två olika språk, vad coolt det är!
Nej vi får ta tag i det här nu. Bli konsekventa, utse det där portugisiska rummet om det verkligen är vad som krävs. Strunt samma om jag blir lämnad utanför vid frukostbordet. Jag kan ju i alla fall få ihop till en macka och säga tack för den. Resten ger sig nog.
