S: Utanförskapet växte
Villkoren för människor som står längst bort från arbetsmarknaden är bortglömda i årets valrörelse. Ändå växer utanförskapet som regeringen Reinfeldt sade sig vilja bekämpa. Skillnaden mellan budskapen och verkligheten växer. Bara den som blundar kan inte se att både arbetslösheten och antalet socialbidragstagare växer.
Enbart i Sjuhärad har antalet socialbidragstagare ökat med 1 200 personer och uppgick förra året 8 562. Det motsvarar en ökning på drygt 20 procent. Under första halvåret i år har utvecklingen fortsatt.
Arbetslösheten är en bidragande orsak. Den har i Sjuhäradsområdet vuxit med 4 000 människor under de två senaste åren. Totalt saknar 8 000 människor ett jobb och en lön att leva av. Dessutom har deras ekonomiska trygghet gröps ur på ett sätt som framstår djupt orättfärdigt, och är del av bokslutet av en politik som snävt in villkoren ännu mer för ett växande antal människor.
Bland ungdomar märks de ökade klyftorna särskilt tydligt. Inte mindre än 2 100 av dem är arbetslösa, och de har blivit 2,5 gånger fler jämfört med för två år sedan. Under sommaren, sedan mitten av maj och tills för en vecka sedan, har den öppna ungdomsarbetslösheten ökat dramatiskt.
Det håller inte längre med att skylla läget som nu accelererar på arbetsmarknaden på krisen för två år sedan i en tid då svenska ekonomi åter får styrfart. Om viljan hade funnits hade regeringen kunnat stävja uppgången. Istället valde den borgerliga majoriteten i riksdagen att rösta ned förslag om att stimulera fler sommarjobb, praktik- och utbildningsplatser och att slopa den tremånadersregel som gäller innan några åtgärder vidtas för ungdomar.
I Sjuhäradsområdet vet vi också att antalet långtidssjukskrivna uppgår till över 11 000 männi-skor. Att de sjunker beror mer på att många ”pensioneras bort” från Försäkringskassans statistik än att de blir friska. Det är samtidigt mycket oroväckande att antalet ungdomar som uppbär aktivitetsersättning ökar.
Bilden av ökade klyftor förstärks av regeringens skattepolitik. Den gör inte bara skillnad mellan de som har ett arbete och de som har pension eller ska klara sin försörjning via en sämre a-kassa eller sjukförsäkring.
Sverige har utvecklat sig ett skatteparadis. I alla fall för de som redan innan regeringsskiftet 2006 hade det bra ställt.
Eller som chefredaktören för tidningen Affärsvärlden skrev i en ledare i april 2007: ”Ingen arvsskatt. Ingen gåvoskatt. Ingen förmögenhetsskatt. Ingen fastighetsskatt. Den som vill kan stoppa in pengar i en kapitalpension och slippa reavinstskatt också. Det stämmer, som någon sa, Sverige har blivit ett skatteparadis för kapitalister. Inte illa för den som pengar. Och inte för den som har som jobb att förvalta andras förmögenheter”.
En mer kristallklar analys av regeringens skattepolitik får man leta efter. Och en sak står fullständigt klar. Det är inte människor bakom begreppet utanförskap som drar fördelarna av en sådan politik.
För mig som fackligt aktiv och socialdemokratisk kandidat i regionfullmäktigevalet på söndag talar verkligheten för att jobben måste komma först – inte ökade klyftor. På samma sätt förhåller det sig tryggheten och välfärden. Detta är viktigare än att fortsatta skattesänkningar.
Krister Andersson (S)
Fritsla, kandidat till regionfullmäktige
