Historisk resa i gamla spår
Eller rättare sagt, det är så det är tänkt att det ska se ut. Lite fel blir det. Ingrid, som heter Caskic i efternamn, finns inte på plats på sin stol utan kommer suckande rusande genom lokalen och upp på scenen när ridån dragits ifrån. Men klart man vet inte, det kanske skulle vara så.
Pensionärerna i Åsundens PRO är nämligen skojfriska och man vet absolut inte var man har dem. Och det var säkert en och annan improvisation på scenen också, för kul såg de ut att ha. Och kul hade de också, det intygar de efter den drygt timslånga föreställningen.
Det var alltså teatergänget i Åsundens PRO som bjöd på sin Kavalkad på Vega i Vegby på onsdagskvällen. Gänget som består av ett 30-tal medlemmar har hållit på i många år och nu håller man på att spela upp sin andra uppsättning. Onsdagen framförande var det femte för denna. Tränar gör man varje måndagseftermiddag.
Teatergruppen gör inte bara stora föreställningar som nu aktuella Kavalkad. Man åker runt med mindre uppsättningar på bland annat äldreboenden och så spelar man givetvis på föreningens olika medlemsmöten.
Onsdagens föreställning skedde på allmän begäran och den var öppen för alla. Och det var många som kände sig kallade. Har fanns åhörare i alla åldrar. De från börja utplacerade bortåt hundra stolarna räckte inte långt utan ytterligare fick sättas fram i rask takt.
En hel del av skådespelarna hade flera uppgifter under kvällen. Flera var ute, fint uppklädda, och mötte publiken, bland annat med godis. Denna uppgift hade bland andra Anna-Stina Haglund och Ingalill Sjöberg. Och ridåhalaren Sune Frilander inledde med att i konduktörsutstyrsel klippa biljetterna.
Själva föreställningen var en hyllning till Sverige och SJ som gjort det möjligt för folk att se detta vackra land. De som sett till att föreställningen blivit verklighet är framför allt Ingrid Caskic och Benkt Ekdal. De har men piska och hårda ord drivit ensemblen till stordåd. Och själva hade de lite av huvudroller i det hela, Ingrid som städerska och Benkt som pianist.
På ett finurligt sätt drog man genom landet, landskap för landskap och pratade om och sjöng kända eller egenskrivna låtar om varje. Och som avslutning blev det en hyllning till SJ, det SJ som på 1950-talet var hela svenska folkets SJ.
Och publiken hängde med på det hela, applåderade, klappade takt och till och med dansade. En hellyckad kväll för både publik och skådespelare kan konstateras.
