Kunskapsras fara för nya nobelpris

Fyra svenskar har genom tiderna förärats med Nobelpris i fysik. Sist i raden var svensken Kai Siegbahn, som 1981 fick priset för sin metod att med hög upplösning analysera energin hos elektroner. Siegbahn var den andre svensken med just det efternamnet att kapa åt sig priset. Han var nämligen son till Manne Siegbahn som fick Nobelpriset i fysik 1924. Bra gener kan man tycka, och kanske också en uppväxtmiljö som stimulerade ett intresse för detta komplicerade ämne. Men enligt Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik och ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien, behöver man inte ha vetenskapen i blodet för att lyckas.

Att ha en annan bakgrund än den akademiska stänger alltså inga dörrar, eftersom det kan bidra med ett helt nytt sätt att tänka.

Måste hitta lärare

Att Sverige inte bidragit med fler än fyra priser är enligt Danielsson inte alls så pjåkigt med tanke på att vår befolkning, jämfört med andra länder, är så liten. Men frågan är hur vi i framtiden ska lyckas få fram fler fysiksnillen när kunskaperna inom de matematiska ämnena går ner hos stora studentgrupper?

Att många uppfattar fysik som krångligt och abstrakt innebär att skolan måste attrahera lärare som brinner för sitt ämne och har tillräckligt goda kunskaper inom det för att kunna förenkla och entusiasmera.

Dessutom anser han att samhället i alltför stor utsträckning uppmuntrar till kortsiktig nytta. Något som grumlar förutsättningarna för forskning som dröjer innan den genererar pengar och framgång.

Många distraktioner

Men ett lika stort orosmoln över fysikhimlen är alla de distraktioner som finns i samhället i dag. Mobiltelefonen som ständigt plingar, meddelanden från sociala medier och signalen att ett nytt mejl landat i inkorgen försvårar koncentrationen.

En annan form av distraktion är data och tv-spel. Och även om Danielsson ser en del positiva aspekter kring dem, ser han också en negativ konsekvens.

TT