Har gett den lilla människan en röst

Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj får Nobelpriset två år efter att hon satt punkt för sitt stora livsverk, "Utopins röster". Svitens fem böcker är ett slags polyfon vittneslitteratur, skriven med ambitionen att ge den lilla Sovjetmänniskan en egen litterär röst.(TT)

Publicerad 8 oktober 2015

I den femte och sista boken, "Tiden second hand" undersöker hon vad som hänt efter Sovjetunionens fall, varför allt lidande inte lett till frihet? Aleksijevitj talar med förlorarna: barnhemsbarnen, anhöriga till självmördare, gästarbetare och många andra. De flera hundra intervjuerna är omarbetade och destillerade till en litterär kyrkorgel där medborgarna i de forna Sovjetstaterna vittnar om tillståndet för dem som överlevt diktaturen och den kommunistiska utopins död.

””

"Samla på smärta"

Annons

Att vara vitrysk författare är att samla på smärta har Svetlana Aleksijevitj förklarat. Det är en sjuka, men förhöjer också livstemperaturen. Efter studier på universitetet i Minsk började hon som journalist men valde så småningom att skriva böcker.

Genom att ge henne Nobelpriset inkluderar Svenska Akademien en i sammanhanget ny genre i gränslandet mellan dokumentär, prosa och poesi.

Under 35 år har hon intervjuat tusentals människor, inte bara transkriberat deras berättelser utan också transformerat dem och destillerat fram existensens villkor. De ofta korta historierna avlöser varandra med en synergieffekt som ger större berättelser i spänningsfältet mellan de individuella människoödena.

””

Samtidens uttolkare

Hon är den ryska samtidens kanske främsta uttolkare, men också en författare som använder historien för att se framåt. Hennes senast översatta bok till svenska, "De sista vittnena", handlar om andra världskrigets barn. Att läsa deras minnen är att omedelbart kastas till alla pågående krig och alla kommande.

"Jag skulle gärna vilja skriva en bok som får generaler att må illa vid tanken på krig" skriver hon i "Kriget har inget kvinnligt ansikte".

””

Sedan fyra år tillbaka bor hon åter i Minsk där hennes böcker inte får säljas. Vitrysslands klarast lysande litterära stjärna får varken göra offentliga framträdanden eller ge intervjuer. När hon återvände var det efter drygt tio år i exil, varav två år som fristadsförfattare i Göteborg.

Hon längtade hem, och behövde vara i sitt hemland för att kunna slutföra "Tiden second hand".

För svenska läsare introducerades hon 1997 med "Bön för Tjernobyl".

Annons