Filmregissören: Vi drunknar i rörliga bilder

En bild av Vincent dök upp i Mia Engbergs huvud. Vincent, den unga kärleken från Paris som hon berättade om i "Belleville baby" för drygt sex år sedan, hade precis kommit hem efter en natts arbete för maffian i Paris. Det var morgon, och nu stod han där, hemma, med en blodig hammare i en påse. Han skulle göra frukost åt sin dotter.

Skrattspegel av samhället

I "Lucky one", som har biopremiär 15 mars, arbetar Vincent långa nätter i Paris undre värld. Han säljer våld och beskydd, ägnar större delen av nätterna åt att köra runt kvinnor som prostituerar sig i staden. Det försöker han balansera med ansvaret som han har för sin tonårsdotter Adina.

Mia Engberg berättar att filmen handlar om en gangster och hans dotter, men att den också kan handla om oss själva.

"Visuell tystnad"

Med "Lucky one" söker hon utmana publiken. Mia Engberg vill ge betraktaren "friheten att aktivera sina egna sinnen". Ljudet är konstant påtagligt - regnet som slår mot Vincents bilruta om natten, staden Paris som i det närmaste knakar av ljud och oljud, rösterna på franska, sicilianska, ryska. Påtagligt är också det som man inte får se. Vid flera tillfällen är filmen helt svart.

Att inte kunna se allting kan göra människor gott, tror hon.

Vill inspirera

Engberg hoppas med "Lucky one" kunna inspirera andra filmmakare, som precis som hon vill lämna den vedertagna mallen för vad film kan vara.

TT