Filmrecension: Vinterboj

En sak har alla människor gemensamt och det är att vi föds ur en livmoder efter en graviditet. Redan i magen är förutsättningarna dock så skiftande. När den missbrukande Vera i "Vinterboj" tittar på sin bebis i ett ultraljud, en stor sparkande pojke får vi veta, och hon berättar att hon bara varit ren i 12 dagar, då blir den där grundläggande orättvisan så plågsamt påtaglig.

Detta är bara en av många scener som träffar stenhårt. Svenska Frida Kempff, som belönades i Cannes för sin kortfilm "Micky badar", har i sin långfilmsdebut lyckats med konstycket att göra en film om utsatta, missbrukande gravida kvinnor i Toronto utan att det känns varken exploaterande eller tillrättalagt.

Hon utgår ofta från statiska bilder på öde lokaler, könlösa, sterila platser i långa tagningar och fyller på med så laddat innehåll att nästan varenda scen känns som på liv och död. I en kvinnodominerad verksamhet följer en grupp sjuksköterskor några socialt mycket utsatta kvinnor. Vi får träffa Doris, som snart ska gå i pension och Talia, som är nyast in i sköterskegruppen. De träffar sina klienter i svåra lägen. Men de dömer inte. De finns där istället. Och tröstar, stöttar, guidar och kämpar. Det är varken oproblematiskt eller enkelt.

I ännu en oförglömlig scen får Talia ett telefonsamtal från Vera, som tagit ett återfall trots allt arbete, all uppmuntran och hjälp hon har fått. Frustrationen går nästan att ta på.

I "Vinterboj" går det vackra och det fula bredvid varandra. Bilden av det heliga moderskapet, iskylan i staden, missbrukshelveten, engagemanget hos socialarbetare och sjuksköterskorna som gör sitt bästa för att upprätthålla människovärdet, allt smälter samman i en stark film som ställer sig på hoppets sida.

TT