Filmrecension: Vilse i Paris

Den kanadensiska turisten Fiona (Fiona Gordon) har det inte lätt under sin vistelse i Paris. Hon har lämnat det snöiga Kanada och en lugn tillvaro som bibliotekarie för sitt livs äventyr (ska det visa sig). Svårigheterna radar dock upp sig och hon har knappt landat innan hon blir av med ryggsäck, telefon och alla sina pengar. Dessutom har hon en tendens att falla rätt ner i Seine.

Hon möter en stilig kanadensisk "mountie", som är på ridande poliskurs i den franska huvudstaden. Men utsikterna till romans tar sig aldrig och i stället dyker en irriterande hemlös parisare vid namn Dom (Dominique Abel) upp och stör. Han bor i ett tält vid floden och lyckas bli involverad i handlingen på flera mycket handgripliga sätt.

Fiona letar efter sin lätt dementa faster Martha som har sjappat från sin lägenhet då hon blivit hotad med en flytt till ålderdomshem. Hon spelas av den franska stjärnan Emmanuelle Riva ("Amour") i en av sina sista roller. Frågan är vem som egentligen är mest vilse.

Regiduon och äkta paret Fiona Gordon och Dominique Abel befolkar, nästan helt på egen hand, ett mycket egensinnigt litet hörn av filmbranschen. De har en bakgrund inom teatern, är snitsiga dansare och satsar på fysisk, absurd humor på ett sätt som påminner om stumfilmsestetik.

De har en varm grundsyn på människan och ger med kärleksfulla hjärtan stort utrymme till udda existenser som är ganska ensamma. Fiona, Dom och Martha möts och skiljs åt och slapstick varvas med lite lagom mörker. Framförallt finns det gott om hopp om att hitta rätt till slut i "Vilse i Paris".

Precis som i duons förra film, "Den goda fen" (2011) blir det lite segdraget till slut. Men gillar man deras mycket speciella stil, som hämtar näring ur filmhistoriens tidiga klassiker, så har man en liten högtidsstund framför sig.

TT