Filmrecension: The intern

I boken "Sleepless in Hollywood" beskriver filmproducenten Lynda Obst på ett förtjänstfullt sätt hur dvd-marknadens död inneburit att mellanstora "vuxenfilmer" fått det svårt att hävda sig.

Det är en sanning med modifikation, en nischgenre i det här segmentet lever och frodas. Hyfsat smarta, rosenkindade komedier riktade mot vitala silverrävar som gillar att gå på bio görs fortfarande. Nancy Meyers gjorde själv den charmiga "It's complicated" för några år sedan, en precis lagom komplicerad svängom för Meryl Streep att briljera i.

Nu har Meyers gjort det igen, med Robert De Niro i en snudd på overkligt sagolik roll. Ben är en äldre plikttrogen gentleman, förmodligen utan en enda sjukdag under sina 40 år i yrkeslivet, som ändå har ett ungdomligt sinne och absolut inga problem med en ung kvinnlig chef.

Den här filmen riktar även in sig på en målgrupp som livspusslar livet ur sig, representerad av Anne Hathaway. Hon spelar Jules, genialisk chef för ett framgångsrikt e-handelsföretag i Brooklyn. Företaget satsar på att ta in pensionärer som praktikanter och så korsas Bens och Jules vägar.

"The intern" är en kul, varm och välspelad komedi som på ett sympatiskt sätt predikar alla åldrars betydelse i yrkeslivet. Bens erfarenhet blir en stor tillgång för de vilsna tjugoåringarna som verkar ha tappat bort sin manlighet och för den sönderstressade trettioplussaren Jules, som behöver en stadig, peppande skuldra att luta sig mot.

När dramatiken börjar kretsa kring den tröttsamma ekvationen kvinnlig toppchef och problematiskt hemmaliv dippar filmen något. Men eftersom Ben inte bara är en superpraktikant utan också en oväntad feministisk kompass svänger Nancy Meyers ihop ett slut värdigt både genren och en livserfaren publik som vill se något lagom svärtat men ändå hjärtevärmande.

TT