Filmrecension: Spotlight

I det katolska Boston har kyrkan stor makt. Det mentala och praktiska inflytandet är kanske till och med så stort att det krävs en ny chefredaktör utifrån för att Boston Globes ansedda grävgrupp, kallad Spotlight, på allvar ska börja nysta i en story om pedofila präster. Det blir upptakten till ett chockerande avslöjande, som den katolska kyrkan bearbetar än i dag.

Den här sanna historien bjuder på några av årets starkaste filmögonblick och ett mycket skickligt ensemblespel, där Mark Ruffalo, Michael Keaton och Rachel McAdams gnistrar särskilt starkt. Som ett eko av den bästa amerikanska 1970-talsfilmen avstår "Spotlight" från att bjuda på trötta personklichéer. Journalisternas relationer, privat och sinsemellan är så befriande elegant skildrade. Med små men skarpa penseldrag fattar vi vilka vi har att göra med ändå.

Det är istället själva arbetet som står i centrum. Den kollektiva insatsen för att krossa, inte en specifik individ, utan ett ruttet system. Det är komplext och svårt och ren filmmagi att lyckas göra en så tät, thrilleraktig film av detta stoff utan att det varken blir torrt eller spekulativt.

Förutom att filmen är en spännande uppvisning i journalistik när den är som bäst blir den samtidigt en nostalgisk titt på en tid som inte längre existerar. 2001 har ännu inte annonsmarknaden imploderat, det där Internet är visserligen på gång men Boston Globe har en oändligt stor redaktion, fortfarande rejäla pappersmuskler och reportrarna har gott om tid.

"Spotlight" fungerar också som en väckarklocka. För när Mark Ruffalo och gänget gör sig redo för att hämta hem sina Oscars om ett par veckor - i verkligheten fick förlagorna Pulitzerpriset - finns det anledning att fundera över hur många viktiga storys som aldrig grävs upp när redaktioner världen över rustas ned.

TT