Filmrecension: She's wild again tonight

Någonting med Strindbergs "Fröken Julie" är uppenbarligen så fascinerande att generation efter generation fortsätter att sätta upp den på teater och göra film av den. Och för all del, dissekeringar av köns- och klasskildringar av det här täta slaget har kanske sin ständigt givna plats. (Men kan vi inte bara bestämma att vi slutar göra den tröttsamma versionen där kvinnan måste ta livet av sig efter att hon har haft sex?).

Den här filmen tar, tack och lov, ett nytt lite småkul grepp på historien om överklassflickan Julie och den underlydande Jean. Några som påminner väldigt mycket om verklighetens Gustaf Norén (före detta stjärna i popbandet Mando Diao) och Shima Niavarani (etablerad skådespelare) möts i en ljus och fräsch Brooklyn-ateljé för att för att göra en nytolkning av "Fröken Julie". Men regissören kommer aldrig. Klädda i helvitt hänger Shima och Gustaf på loftet och iscensätter under en natt en mestadels egensinnigt skruvad könsrollsvariant av det klassiska dramat. Det bottnar aldrig riktigt men här bjuds onekligen på några minnesvärda scener, som när Shima visar Gustaf hur kvinnor i alla tider skurat golv "utan att smutsa ner klänningen eller se slampiga ut". En Kristin finns också på plats, i form av "scenografen" Jon, som är ihop med Gustaf.

"She's wild again tonight" har gjorts med hjälp av Stockholms filmfestivals långfilmsstöd för att lyfta kvinnliga regissörer. Regissören och konstnären Fia-Stina Sandlund avslutar härmed en trilogi filmer baserade på "Fröken Julie", med ett tydligt feministiskt fokus. Filmen balanserar farligt nära en onödigt pretentiös konstfilmsgräns men räddas av framförallt Shima Niavaranis enorma talang och lyskraft. Tack vare hennes energi och mycket precisa minspel blir man road och, faktiskt, fascinerad.

TT