Filmrecension: Paulina

"Paulina", en nytappning av Daniel Tinayres film "La patota" från 1960, är filmaren Santiago Mitres andra fullängdsfilm och framstår som ett försök att diskutera ideologiskt utifrån händelser som känns högst realistiska. Men det är ett minerat fält han ger sig ut på.

Filmen inleds med ett gräl. Advokatstudenten Paulina (Dolores Fonzi) vill överge planerna på en karriär inom rättsväsendet, och hänge sig åt att göra skillnad "på riktigt". Planen är att arbeta som samhällslärare i ett socialt utsatt område. Men Paulinas far (Oscar Martínez), en högt uppsatt domare, tycker att hon kastar bort sina möjligheter.

Väl på plats får den högutbildade Paulina svårt att nå fram till sina elever. Hennes övningar i demokrati och rättigheter tolkas på oväntade sätt, och någon respekt vinner hon inte.

En kväll utsätts Paulina för en brutal gruppvåldtäkt. Hennes reaktion är dock inte den förväntade. Efter undersökning och förhör återvänder hon till sitt arbete på skolan. Snart förstår hon vilka som har attackerat henne, men hon vägrar peka ut gärningsmännen - hon ser inte hur det skulle hjälpa varken henne eller dem.

Mitre förflyttar åskådaren fram och tillbaka i tiden, och byter också berättarperspektiv för att ge bakgrund till Ciro (Cristian Salguero), ledaren i gänget som våldtagit Paulina. Det är en intressant taktik för att hantera ett svårt ämne, och Mitre ska ha en eloge för att han försöker nyansera bilden av tragedin.

Det är dock omöjligt att inte provoceras av den här filmen. Självklart måste åskådaren. liksom Paulinas far, respektera hur hon väljer att tackla situationen. Men budskapet blir samtidigt dubbelt. Ska de skyldiga undgå straff bara för att de vuxit upp under tuffa förhållanden? När filmen är slut känns det inte som om Mitre har problematiserat ämnet, snarare banaliserat det.

TT