Filmrecension: How to be single

Hur ska man vara när man är singel? Hur ska man stå ut med detta tydligen fruktansvärda tillstånd? Ska man till exempel skämmas frågar sig den här filmen inledningsvis. Ta Alice (Dakota Johnson). I början av filmen vill hon ta en paus från sin (urtrista) kille som hon varit ihop med sedan college för att hon vill "upptäcka sig själv".

Men allt blir svårt. Hon ligger med killar som inte vill ha seriösa relationer visar det sig. Och hon har enorma problem med att dra ned blixtlåset i sina klänningar. Stackarn.

Som så ofta i filmer riktade till kvinnor undrar man om manusförfattarna egentligen hatar kvinnor eftersom de skildras så endimensionellt töntiga. Alice blir hur som helst kompis med den riviga Robin. Hon spelas av Rebel Wilson, som gör sin vanliga tokiga Rebel Wilson-grej och blir ett alibi för att visa att tjejer minsann också bara vill ha kul (och har händelsevis filmens bästa replik: "Pauser existerar inte. Ross, säsong tre").

Med i svängen i några hippa New York-kvarter där alla är attraktiva och festar och har bra jobb finns också Alices äldre syster som jobbar hårt som läkare och som bestämmer sig för att bli gravid med en donator. En oklar nätdejtande tjej vars enda mål i livet är att gifta sig dyker upp, liksom en riktig casanova till bartender. Ingen fastnar riktigt och ungefär halvvägs in börjar man ifrågasätta om manusförfattarna också hatar män eftersom de mestadels skildras som rätt osköna typer.

"How to be single" hade nog kunnat handla om att sluta definiera sig genom enbart förhållanden och hade möjligen kunnat sikta på att bli en stärkande filmupplevelse för ofrivilliga singlar. Fint så. Men något måste ha kompromissats sönder på vägen eftersom filmen marknadsförs som en komedi. Och eftersom det aldrig blir särskilt kul resulterar den initiala frågeställningen i en onödigt slapp och förljugen relationssmet.

TT