Filmrecension: Dior and I

Stenhård hierarki, flärdfull stress, pinnsmala modeller och stora egon. Och så alla vackra kläder. Modevärlden är fascinerande och det är inte konstigt att spelfilmer som "Djävulen bär Prada" (om en fiktiv chefredaktör till en tidning som påminner väldigt mycket om Vogue) och dokumentärer som "September issue" (om den verkliga chefredaktören på Vogue) är så förföriska. Att få stiga in i det här mycket speciella universumet är kul även för alla oss som aldrig kommer i närheten av front row.

I "Dior and I" handlar det om att förvalta ett arv och samtidigt fylla på med något nytt. När den belgiska modeskaparen Raf Simons ska ta över det anrika modehuset Dior hänger neuroserna i luften. På åtta veckor ska han sno ihop sin första kollektion. Samtidigt ska han ta över en organisation av experter på sömnadskonst. Kollisionen mellan det manliga geniet och de bastanta damer som håller igång ateljén, där kompetens i världsklass huserar, är stillsamt komisk att följa.

Givetvis är det också intressant att se hur kollektionen utvecklas, även om den är daterad vid det här laget. För modenördar måste det vara en guldgruva att få följa arbetet så nära. En extra dimension uppstår när de nutida besvären varvas med drömska sekvenser ur Christian Diors självbiografi. Eftersom intervjuerna med Raf Simons är ganska klena ger tillbakablickarna tyngd och förståelse till den kvalfyllda kreativa processen.

Regissören Frédéric Tcheng borde dock ha hjälpt publiken med att bättre förstå exakt hur tiden går och vad allting kostar. Lyckligtvis är det en fantastisk kollektion som presenteras i slutändan, till allas stora lättnad. Till och med chefredaktören för Vogue, Anna Wintour, verkar dra på munnen i gillande.

TT