Filmrecension: Bränd

Stjärnkocken är vår tids rockstjärna - ett struligt geni med skarpslipade knivar och oslipade manér. Det är ett faktum som inte har undgått trendkänsliga filmskapare, som de senaste åren har placerat sina berättelser i finkrogsmiljö i filmer som Lasse Hallströms 100 steg från Bombay till Paris, Jon Favreaus "Chef" och Michael Winterbottoms "The trip".

Nu har det blivit Bradley Coopers tur att dra på sig förklädet. Han spelar Adam Jones, en begåvad men tilltufsad Pariskock som kommer till ett vykortsvackert London för att starta om karriären. Bakom sig har han brända broar och ett långvarigt missbruk av sprit, droger och sex. Nu är siktet inställt på tre Michelinstjärnor, kosta vad det kosta vill.

Regissören John Wells ("Cityakuten") skildrar restaurangköket som en krigszon, där en våldsam och obeveklig överbefälhavare kräver absolut lydnad från sina underordnande. Den kulinariske superhjälten Adam Jones är ett manipulativt monster, i alla fall i filmens första skede. Tyvärr ägnas den andra halvan åt mastiga portioner självrannsakan och personlighetsutveckling i klassisk Hollywoodanda. Här finns ingenting som inte kan lösas med lite samtalsterapi, eller kärleken från en god kvinna.

Själva maten är också förvånande konventionell: rosastekta filéer och mjälla fiskbitar på längden och tvären, utan ett spår av den uppfinningsrikedom som kännetecknar den moderne stjärnkocken.

Resultatet är ändå en snygg feelgoodfilm med slående fina birollsinsatser: Daniel Brühl är rörande som sorgsen och hunsad krögare, Matthew Rhys bubblar av uppdämt (och ibland inte fullt så uppdämt) raseri som Adam Jones forne kollega och främste konkurrent. Emma Thompson är genomsympatisk som psykoanalytiker i Gudrun Sjödén-chica tältklänningar, och även om Alicia Vikander bara får två korta scener som fransk exflickvän mättar hon varje sekund med vemod och medkänsla.

"Bränd" är helt enkelt mer comfort food än nyskapande gastronomi.

TT