Filmrecension: Biet Maya
De där getingarna kan man inte lita på. Insekter överlag är inte särskilt pålitliga. Och det där mystiska monstret i buskaget mitt på ängen, det ska man passa sig för. Bäst är det faktiskt att bara stanna i bikupan och göra som man blir tillsagd. Livet för nykläckta Maya är minst sagt snävt. Men hon är inte som de andra bina utan vill instinktivt utmana alla gamla normer.
Maya förstår snabbt att hon inte passar in och ger sig av för att upptäcka den stora, vida ängen. Först är det mesta ganska läskigt men snart hittar Maya nya vänner och inser att bara man lär känna de där getingarna är de inte alls särskilt farliga. Tvärtom är de ganska lika bina. Den stora dramatiken i "Biet Maya" inträffar när den så viktiga bidrottninggelén i kupan försvinner. Genast får getingarna skulden, och Maya dras in i härvan.
Men drottningen, som har en närmast Angela Merkelsk aura, vill inte låta känslorna svalla utan kräver bevis. Det har hon inte mycket för när oron sprider sig. I en statskuppliknande manöver tar hennes rådgivare över makten och snart börjar stöveltrampet på båda sidor höras oroväckande högt.
Krig, politiskt maktspel, främlingsfientlighet och identitetssökande är alltså bärande teman i den här berättelsen. Man kan tycka att det är lite väl tungt och komplext för den allra yngsta delen av publiken. Men för äldre barn är det också spännande att följa Maya, som med sin öppna, modiga attityd lyckas få vänner på de mest oväntade ställen. Det hade inte skadat med lite mer disneysk värme i det här äventyret men som tur är bidrar två klantiga myror med lite välbehövlig humor och en finfin sång om vikten av att hitta sig själv lättar också upp.
TT
