Filmrecension: Anomalisa

Olika verklighetsdimensioner och känslan av att inte vara i synk med sin omvärld har varit ett genomgående tema i manusförfattaren Charlie Kaufmans filmer. I "I huvudet på John Malkovich" (1999) tjuvkikar man in i en annan persons kropp, i "Adaptation" (2002) berättas historien på metanivå och i "Eternal sunshine of the spotless mind" (2004) raderas minnen. Den röda tråden är en förskjutning av perspektivet, en slags korrigering av verkligheten. Distans.

"Anomalisa" gör flera referenser till fregoli, en sällsynt åkomma där man upplever att alla andra människor utom en själv är en och samma person. Även om de flesta av oss inte lider av fregoli-syndromet så kan känslan av utanförskap kännas igen. Och att använda dockor för att illustrera detta är ett genidrag. Dockor kan ha mänskliga drag på samma gång som de är stela varelser som mest liknar, till och med efterliknar, människor. I "Anomalisa finns en tydlig poäng i just detta där alienering är det stora temat.

Handlingen är mycket enkel: Michael Stone är ett stort namn inom kundservice. Han flyger till en konferens i Cincinnati för att hålla ett föredrag om ämnet som är lika trist som det låter. Hans liv tycks sakna känsla och mening, ingenting tycks exaltera honom. Men i konferensbesökaren Lisa upptäcker han någonting han varken sett eller hört förut, i alla fall inte på väldigt, väldigt länge och detta förvirrar. "Vad innebär det att vara människa?", är en av replikerna i filmen. "Vad innebär det att känna smärta?".

Ibland kan svaret på en sådan fråga tydligen illustreras med ett enda dygn på ett opersonligt affärshotell. Att vara människa är att längta, att känna smärta är att längta efter någonting annat än det vi har. Det är fascinerande att det är genom en uppsättning stop-motion-dockor som vi lär oss detta. Det var länge sedan jag såg en film som porträtterade verkligheten i all sin världsliga prakt på ett så rörande sätt.

TT