De dödförklarar popkulturen

"Popkulturens död" är en bok skriven med stor ilska.

Eller kanske snarare sorg.

Författarparet Aagård-Kazmierska är inte hundraprocentigt eniga där. Aagård väljer vreden när han ska beskriva känslan som närde skrivandet medan Kazmierska betonar sorgen.

Konsumerade bara skräpkultur

Tankeprocessen började för länge sedan, närmare bestämt 2004 när Morgan Spurlocks film "Supersize me" gav alla biobesökare som någonsin ätit ett maxat hamburgermål skrämselhicka. I Sverige pågick samtidigt en debatt om den fördummande skräpkulturen som vällde in över oss och hotade att ta över allt utrymme. Det gav Natalia Kazmierska den lätt ironiska idén att under en månad enbart konsumera det som ansågs vara dålig kultur och se "vad det gjorde med en människa".

Drygt ett decennium och två barnafödslar i familjen hann passera innan de fick tid och möjlighet att formulera sig ordentligt kring fenomenet. Utan den senaste föräldraledigheten hade boken kanske aldrig blivit skriven, konstaterar de. På närmare 350 sidor avhandlar de nu breda och omtyckta kulturformer som har varit öppna för alla - men till att börja med ofta upplevts som både vulgära och lätt hotfulla.

Trump sista dokusåpastjärnan

"Popkulturens död" avhandlar fenomen som "den sista dokusåpastjärnan" (USA:s president Donald Trump som fortfarande är medproducent för realityserien "The apprentice"), 90-talets polska popkulturella massrörelse disco polo, köpcentrumens hädangång och hur medelklassen har kramat ihjäl musikfestivalerna.

Just kulturjournalisters benägenhet att lyfta det som anses lågt, fult och hotfullt och uppvärdera kunskaperna om popkulturen har också bidragit till att desarmera den, menar han. Det som började i Storbritannien på 90-talet med att man skulle "ta popkulturen på allvar" resulterar numera i ordrika litterära essäer som New York-tidningen Papers "Like a round shiny mirror Kim Kardashian's butt reflects our cultural panics and anxieties" (ungefär: som en rund, skinande spegel reflekterar Kim Kardashians rumpa vår kulturella panik och ångest).

Skriven ur vänsterperspektiv

De hymlar inte med att "Popkulturens död" är en politisk bok, skriven ur ett vänsterperspektiv. När Martin Aagård och Natalia Kazmierska får frågan om vad som egentligen kan räknas som popkultur beskriver de det i termer som "en trashig masskultur som var en jättestor befrielse för väldigt många" och en kultur som "gifter sig med massmedierna och gör marginaliserade människor i samhället till internationella superstjärnor" - som den synnerligen extroverte rockikonen Little Richard eller deltagarna i MTV-dokusåpan "Jersey Shore".

TT: Men är popkulturen verkligen död? Kan det inte vara så att ni helt enkelt har blivit för gamla och att popkulturen i dag befinner sig någon annanstans?

TT