Familjen fick ingen hjälp efter tragedin: "Det sköttes rättsvidrigt"
”Ärendet har skötts på ett synnerligen dåligt och rättsvidrigt sätt och förvaltningen och de tjänstemän som handlagt ärendet förtjänar allvarlig kritik...”. Så betygsätter Individ- och familjenämnden i Tranemo sin egen insats!
Nu ska länsstyrelsen komma med sin dom. Och sedan kan nämnden förmodligen invänta en JO-anmälan och en polisanmälan.
– Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur kommunen skött det hela. Och jag har varit så blåögd som trott att man måste kunna få hjälp.
En chock
Det är Lena (fingerat namn) och hennes familj som det handlar om. I januari i fjol slogs allt i spillror.
– Det var en total chock. Jag ville inte tro det, men det var ju sant.
Lenas dotter berättade om sexuella övergrepp som mammans sambo gjort sig skyldig till. Sambon anhölls, häktades och dömdes till 3,5 års fängelse för våldtäkt. Domen överklagades, men mannen bröt samman och erkände brottet.
Kvar lämnade han en familj i upplösning. Lena fick slåss med känslor och ekonomi och barnens väl och ve. Hon och familjen behövde stöd.
Och det finns de som gav stöd. Lena arbetsgivare har stöttat med psykologhjälp och fungerande scheman. Skolan och förskolan har gjort vad den kunnat för att lindra. Vänner har ställt upp.
”Katastrofalt”
Men kontakten med socialtjänsten hos kommunen kan sammanfattas i ordet katastrof.
Lena har hela tiden haft sin behovslista klar. Ekonomin hade raserats, det var en pusselbit. Men än viktigare var att få barnomsorg och en kontaktfamilj. Dels för att kunna sköta jobbet och dels för att hålla ihop en trasig familj.
I februari i fjol ansökte Lena om en kontaktfamilj. Inget hände förrän hon efter åtta månader själv letat upp en lämplig familj.
Socialchefen gav klartecken, men stödet till barnen blev inte verklighet förrän siste mars i år. Och efter tre månader ströks denna hjälp av kommunen.
När förvaltningen fick vetskap om dotterns stora problem konstaterades att BUP saknade akuttid.
Hembesök efter ett år
Och i slutet av november i fjol avslutades dotterns ärende, då hon enligt förvaltningen ”fått den hjälp hon behöver”.
Ett år efter tragedin görs det första hembesöket. Anställda hos socialtjänsten säger upp sig, de byter arbetsuppgifter, de tar beslut utan att informera Lena, de gör inga riktiga utredningar.
När Lena till slut begär att få se sina journaler så drar förvaltningen ut på tiden. Och när handlingarna väl kommer är de bristfälliga. Det visar sig till och med att socialchefen beordrat en assistent att ändra i journalanteckningarna!
Lena behöver fortfarande hjälp. Samma hjälp som hon önskade i februari i fjol.
