Tidlöst samspel i Kliniken

Stannade det där vore det också ointressant, men det som håller teatern levande är att den kan visa att man inte är ensam om eländet och att det rentav kan finnas både glädje och tröst i att känslor får en scen för sin gestaltning.

Några av de finaste momenten i Lars Noréns pjäser är när den tragiska insikten om egna bristfälligheter slår över i överraskande varm humor, där rollgestalten och publiken i ett förklarat ögonblick möts, känsla mot känsla och det stämmer exakt.

När sådana ögonblick finns i en pjäs kan den inte bli för gammal, även om de samtidsvillkor som en gång var dess yttre förutsättning har förändrats.

Handlingen i Kliniken som nu går upp på Folkteatern utspelar sig på ett mentalsjukhus av det slag som avskaffades genom psykiatrireformen i mitten av 1990-talet. De diagnoser som människorna i pjäsen har definieras oftast inte längre på samma sätt som då, och benämningen mentalsjukdom har ersatts med psykiskt funktionshinder.

Men vad gör det när spelet mellan människor är tidlöst. Makt och dominans, ensamhet och längtan, plågsamma minnen som infiltrerat jaget och gjort det bräckligt som mariekex, allt finns där på scenen och genom lystern och kraften i Lars Noréns text skapas en gemenskap kring klassiska dramakomponenter som fruktan och medlidande.

Pjäsen spelas i ett samarbete mellan Folkteatern, Unga Folkan och Stadsmissonen. Bärande roller spelas alltså av icke professionella skådespelare, men regissörerna Kim Lantz och Saga Björklund Jönsson har lyckats väl med att få sin ensemble att lyhört och nyanserat bemästra de krävande känslosvängningarna i pjäsen.

Det bör väl också sägas att Folkteatern har kvar en speciell och karakteristisk värme mellan scen och salong. Som publik blir man delaktig i ett samförstånd med skådespelarna och teaterns övriga personal, det är mysigt men kan få bieffekten att eventuella negativa kritiska synpunkter blir oerhört futtiga och trista. Det är de kanske ändå.

Texten sitter inte riktigt i ensemblen, det blir många hänvändelser till sufflösen, men det rättar givetvis till sig snart. Att tillskriva pjäsen aktualitet som spegel av ett tillstånd i dag funkar inte helt och fullt, det är på det känslomässiga planet aktualiteten finns, och det är helt okej och tillräckligt.

Som många andra jobbade jag ett tag för länge sedan på mentalsjukhus och känner igen ångestatmosfären, vaksamheten, den oändliga sorgen och känslan av kosmisk orättvisa, hur kan människor råka ut för detta, hur kan deras enda dyrbara liv berövas dem i en över decennier utdragen plåga.

Att Lars Norén använder och återanvänder den miljön är inte konstigt. Mentalsjukhusen blev ett slags de dömdas öar, omflutna av ett hav av normalitet. Lars Norén skriver i en tradition där den psykiska sjukdomen är en konsekvens av normaliteten och ett uttryck för den. Den ska göra bot och inte döma.

Det känns inte alldeles nödvändigt att lyfta fram enskilda skådespelarinsatser i en så utpräglad arbetsgemenskap som här, men jag vill ändå nämna Andreas Scheffel, som med dynamik och intensitet spelar Roger, den unge man som ofta finns hos Norén och växlar i blixtsnabba kast mellan manisk provokation och andlös övergivenhetsrädsla.

Också Jens Petersen gör en minnesvärd insats, en reklamare som gick under av sin verksamhets inneboende meningslöshet. Och så den härliga Jane Schager, rörande tuff.

Christian Swalander