Lysande skådespeleri i oförglömlig Faust

Goethes episka drama Faust har vävts samman med den pjäs som Jelinek skrivit med avsikt att sättas upp av Hilda Hellwig. Så har det kanske aningen förbryllande pjäsnamnet tillkommit. Faustgestalten är en del av kulturarvet, han personifierar den kunskapstörstande, forskande och verksamma människan som tändes av förnuftets frihet i upplysningens efterföljd. Han försvär sin själ till djävulen, i sin jordiska manifestation Mefisto gestaltad av Simon Norrthon med slickat eldrött hår och blodiga läppar och händer, och får den framgång han strävar efter.

Men Faust är också en av den litterariserade manlighetens genuina ärkeknölar, som i sin brutala egoism fördärvar livet för den unga Gretchen som har olyckan att förälska sig i honom. En manlighetsnormerad litteratur- och kulturhistoria har haft lätt att överse med detta. En stor man blir ju lätt förlåten för de felsteg som bara drabbar en kvinna.

Elfriede Jelinek bjuder inte på något överseende. I stället förköttsligar hon det patriarkala själslivets mörkaste drömmar när hon ställer på scen tre kvinnor, inlåsta i en källare, våldtagna av sin far, tvingade att elda upp sina döda barn i värmepannan vars lucka glöder i scenrummets sida. Hon blottlägger en hierarki av våldsverkare med den incestuöse fadern i botten och Gud i toppen, en förvriden verklighet som sträcker sig ner till källarmänniskorna. Källaren blir en bild av bottenskiktet i en social struktur där maktförhållandena är lika gediget gjutna som dörren som håller kvinnorna inlåsta. Rent faktiskt har förstås den vedervärdige Joseph Fritzl varit en förebild.

Varje scenbild och situation i pjäsen är överrik på bilder, symboler, associationer. Varje gest och tonfall bär mening, det är lika sanslöst vackert som plågsamt utlämnande. Skådespeleriet är lysande överlag. De tre kvinnorna faller ut i hatiska tirader mot mannen som håller dem inlåsta, de fastnar i monotona rörelser, de leker med dockor och ropar efter sina döda barn. Mia Höglund-Melin, Åsa-Lena Hjelm och Kim Theodoridou-Bergquist har en närvaro som trycker ut den skälvande ångesten över rampen och rakt ner i ögonbottnarna på publiken.

Den oskuldsfulla Gretchen som Faust i oförlåtlig egenkärlek förgriper sig på får en blid framtoning i Caroline Söderströms tolkning. Men även hon ska hamna i källaren. Faust förekommer i två gestalter, som ung och som gammal. Adam Lundgren gör den unge mannen, med tidsenligt Gällivarehäng. Den äldre Faust spelas av Iwar Wiklander. Och som han gör det. Ömtåligt och kraftfullt, bjudande och ynkligt, övermodigt och räddhågset livstrött - varje stämning och varje känsla återspeglas i den tunga kroppen och det fårade ansiktet. Mäktigt.Christian Swalander