Lyckad föreställning att ha nytta och nöje av

För den handlar om främst ungdomars – även några äldre förekommer – ensamhet och osäkerhet, deras förtvivlan och känsla av tomhet. Samtidigt som den klär av, både bildligt och bokstavligt, den ytliga sexfixeringen, visar den på det mer fruktbara alternativet genuin vänskap som faktiskt även kan riktas mot en liten hamster.

Och det är det fina med Bloms skådespel, att den skildrar en utveckling som Henrik Frimans regi föredömligt frilägger. Utgångspunkten är tonåringens vilsenhet och/eller cementerade cool guy-ideal från vilken förändringen till något mer insiktsfullt gestaltas, allt förmedlat av Blom med mild pedagogik. Således – det handlar om att växa som människa.

Henrik Friman svarar också för scenografin, sparsam och väl lämpad för de snabba scenbytena. Bland annat som ordnare av rekvisitan då och då fungerar Philip Käppinen, tyst och tänkt som osynlig iakttagare av spelet, reagerande och stundom ingripande. Ingripande är också korvförsäljaren Alexandra Aneer, kommenterande och sjungande, med uttrycksfull mimik antydande något av den goda fen.

En hel del sceniska pärlor spelas upp, till exempel dialogerna mellan Simon Samuelsson och Henrik Friman, roligt och begåvat, eller Maria Ekblads och Björn Svenwalls argumentering för vänskap respektive kärlek. Likaså är Fabian Sandbergs förvandling från surgubbe till mysgubbe obetalbar – för att nu nämna några.

Men premiärnerverna märktes: Alexandra Aneers vackra sångröst var inte alltid överens med tonhöjden, Björn Svenwalls överdrivet återkommande ”Va heter’e att” blir störande och ensemblens ibland alltför oartikulerade repliker svåra att uppfatta.

På det hela taget är det emellertid en mycket lyckad föreställning som framför allt en ungdomlig publik borde ha både nytta och nöje av.

Bo W Jonsson