Vi löjliga gränssättare eller Sven som säl
En liten historia kan säkert vara passande och den är därtill hur sann som helst. Den gäller min mamma och har därför några år på nacken eftersom hon har varit död redan i cirka tio år. Då hon grävde i jorden var det för henne oerhört viktigt att det fanns en gräns mellan själva rabatten och gången/gräsmattan. Måhända inget konstigt med detta, men hon ville verkligen markera gränsen antingen med stenar eller med någon planka. Det gick t.o.m. så långt att då hon riktigt gammal ville diskutera gravens utseende med begravningsbyrån markerade hon med emfas att hon runt graven ville ha en tydlig avgränsning. Min far hade inte direkt dessa problem och nu blev det inte heller denna gräns.
De här med gränssättning genomsyrar nästan alla kulturer verkat det som. Tänk på nationella gränsstationer med bommar och annat som markerar. Därtill kan vi lägga alla krigsfilmer som på ett tragikomiskt sätt visar hur soldater med t.o.m. sina liv kämpar för att återta en värdelös kulle eller inta ytterligare några kvm land. Det hela är totalt absurt och ändå sitter vi där närmast fascinerade av detta som jag upplever som det totala vanvettet.
Och visst är jag också smittad. Fattas bara. Jag har sedan år tillbaks helt utan anledning satt upp tidsintervall för mitt utomhusbadande. Jag badar fr.o.m. maj månad och t.o.m. september och det oberoende av vädret. Varför det har blivit så kan bara tillskrivas egna fixa idéer. Och nu när vi var sista septemberhelgen på Lyckorna var jag givetvis TVUNGEN att bada som i lördags.
Några personer, kloka nog att inte hoppa i plurret, stod kvar på stranden och pekade ut mot mig som simmade omkring i det blöta. De strandsatta var alla övertygade om att jag var inte människa utan en gullig säl. Men tyvärr hade de nog fel. Jag är ingen säl, bara en sådan där självutnämnd fjantig gränssättare.
