Ut och in

Ibland i trötthetens tecken kan i stort sett allt hända. Alla har vi nog upplevt i det sammanhanget lite olika konstiga saker. Själv minns jag en incident för nu jättelänge sedan. Jag var på väg till min dåvarande arbetsplats, Sjuhäradsbygdens tingsrätt, en domstol som numera är mycket nedlagd. Plötsligt, då jag var på väg in i domstolslokalen, kom jag att tänka på att jag i ena handen bar en svart plastpåse. Du milde, jag hade, utan att lägga märke till det, burit med mig hushållssoporna till min arbetsplats.

Idag, då jag extratrött, satt på bussen till Göteborg kunde jag snabbt konstatera att jag hade tagit på mig strumporna ut och in. Till en början tänkte jag att ta den allra enklaste lösningen, nämligen att fixa det hela direkt på momangen. Men sedan slog det mig att jag hade ju faktiskt inte bussen för mig själv och säkerligen fanns det någon känslig alternativt överkänslig människa i min absoluta närhet som direkt skulle ha reagerat på min av- och påklädning. Jag lugnade ned mig, helt enkelt. Ett klädbyte kan faktiskt alltid anstå tills man kommer till jobbet.

Hur som helst var det idag, i likhet med de flesta andra dagar, full fart på jobbet. Och jag glömde bort framför allt strumporna. Felvända strumpor gör ingen sommar ej heller en höst. Först vid tretiden kom jag åter att tänka på strumporna. Då var det hög tid att rätta till det morgontidiga misstaget. Skönt.

När jag på eftermiddagen berättade det hela för Erika tyckte hon att det var konstigt att jag överhuvud taget hade rättat till det här med strumporna med kommentaren "varför gjorde du det, Sven, eftersom Du vid förra valet i samband med röstningen inte ens märkt att du tagit på dig kortbyxorna ut och in". Ridåfall.