Sven - en restprodukt

Att människor kan vara olika varandra lär väl närmast vara en självklarhet. Å andra sidan, är jag övertygad om, har vi fler likheter som förenar oss än olikheter som på något sätt särar oss från varandra.

Då jag tänker lite på Erika och mig så har vi säkerligheten olikheter i våra personligheter, olikheter vilka jag verkligen uppskattar. Jag skulle nämligen aldrig orka leva dygnt runt med en person som jag själv. Det är närmast en mardröm.

En olikhet, som inte alls har med personlighet att göra, är att Erika varje gång vi åker och handlar hem varor för hushållet blir uppriktigt glad då vi därefter lastar in varor i kyl och skafferi. Jag själv är inte särskilt ledsen för detta, men när det börjar bli lite tommare på hyllorna blir jag liksom lättad över att det börjar tunna ut på hyllorna. Men Erika har garanterat inte samma känsla utan börjar omgående tala om att nu måste vi snart åka till affären för att fylla på lagren.

I stället gillar jag att vara kreativ med det lilla som återstår. Jag blandar vilt den ena ingrediensen med den andra. Förmodligen skulle de flesta tycka att jag enbart sysslar med att vrida ihop olika röror (Bildt på besök hade säkerligen talat om en röd-grön sådan). Själv tycker jag bara det är kul. Fantasin vet inga gränsor. Och just en sådan dag är det idag. Fanns lite pasta, några rester av krossade tomater, övergiven köttfärssås och till det slängde jag i pannan även några ägg.

Låter det hemskt? Nej, i så fall är ni bara avundsjuka för att ni inte fick vara med och dela på den goda maten. Även Erika (som i och för sig aldrig brukar vara svårflirtad med mat) tyckte det hela var smakligt. Dock kommer hon snart att runda av med att "nu måste vi verkligen snart åka till affären och handla lite". Det där "lite" betyder dock i verkligheten något helt annat, nämligen en toppad kundvagn.