Som inbrottstjuv är jag ett fiasko

Nu har jag aldrig haft ambitionen att bli någon inbrottstjuv. I stället blev det snarare tvärtom; tillsammans med andra sätter jag dit inbrottstjuvar. Efter en nyligen inträffad händelse har jag övertygats om att jag valt rätt bana, i vart fall skulle jag aldrig ha blivit någon bra inbrottstjuv.

För några månader sedan stod jag och småsnackade med av av Högskolans ytterst trevliga adminstratörer. Hon heter Lale och jag har känt henne i cirka 25 år. Därtill har jag vigt henne. Vi samtalade om hennes fina kontorsväxter och då föddes nog tanken att hon skulle förära mig några skott.

Tiden gick och plötslig sa Lale att nu hade hon några rotade skott till mig. "Du kan väl sätta ut dem i postrummet utanför mitt postfack, så kommer jag senare och tar dem", var min tacksamma kommentar. Hur som helst glömde jag av det hela och först på helgen kom jag att erinra mig Lales snällhet. Snabbt for jag till skolan för att plocka till mig växtskotten. Och väl inne i postrummet kunde jag snabbt konstatera att någon hade stulit mina skott. Det kan bara inte vara sant, tänkte jag. I stället måste det ha varit på det viset att Lale tröttnat på mig och åter placerat vasen med skott på sitt eget kontor.

Nu fungerar inte mitt kort eller nyckel till Lales rum. Där inne stod nämligen mycket riktigt vasen. Så förargligt. Dock hittade jag en medarbetare som till skillnad från mig hade nyckel till Lales rum. Äntligen kunde jag lägga fingrarna på babyplantorna. Jag kände genom mitt tidigare bristande agerande att jag alls inte visat någon tacksamhet, varför jag till Lale skrev några ursäktande rader.

Och vad blev reaktionen? Jo, Lale skrev tillbaks och lät meddela att jag vid "inbrottet" hade tagit fel skott. Men jag var ändå välkommen att hämta de "riktiga". En misslyckad tjuv - det är vad jag är. Varken mer eller mindre.