Sanna och Brolle

Då vi satt där framför TV-apparaten och tittade på Melodifestivalens andra uttagningsomgång slog det mig det här med att vara skåning. Varför har det egentligen blivit som det nu blivit. Visst är jag född i Skåne, men min far var ju från Småland och min mor hade vuxit upp på Vinga fyr utanför Göteborg.

Det är nämligen på det viset med mig att så fort något skånskt dyker upp på den s.k. tapeten så nog vill jag att den där skåningen eller det där skånska ska vinna tävlingen. Det slår aldrig fel. Ibland blir jag riktigt trött på min känsla och försöker förtränga den, men då får jag den där frågan inom mig - varför ska jag göra det. Och då har jag inget bra svar på det, varför jag snabbt faller tillbaks i det skånska diket.

Något jag dock inte begriper i den här tävlingen är introduktionen av varje artist. Två personer, av vilka jag känner igen mannen från Parlamentet, gör någon form av fejkad polisiär intervju med de deltagande artisterna. Tanken är väl att det ska vara roligt, men ibland blir det eftersträvade komiska inte särskilt kul. Så är fallet här och det hjälper knappast att man då också försöker dra in utrikesminister Bildt i det hela.

Ja, först ut var Elvis i form av Brolle. Då jag var ung var jag alls inget Elvis-fan, men nu med stigande ålder har jag mer och mer kommit att gilla honom eller rättare sagt hans musik. Då Brolle gjorde det hela bra tyckte jag instinktivt att Brolle skulle få fortsatt förtroende i tävlingen.

När sedan Sanna kom upp på scen så behöver jag nästan enbart hänvisa till vad jag sagt om det skånska. Även om Bromölla ligger i ena kanten av landskapet så hör den f.d. köpingen ändå till just Skåne. Självklart ville jag därför att Sanna än en gång skulle gå vidare.

Och så blev det som det blev. Jag fick som jag ville och då vet vi ju alla att då kan man inte vara annat än Mr Nöjd.