Så ensam kan ingen vara

Rubriken låter ju minst sagt depressiv. Har jag invaderats av höstmelankoli? Å andra sidan finns det nog just nu i Sverieg en fortfarande tidig måndagmorgon en hel del människor som känner sig lite vissna, men faktiskt hör jag just nu inte tlll den icke avundsvärda gruppen.

I stället tittar jag ut och kan se allt som jag borde ha gjort för länge sedan, men som jag ändå ännu inte har gjort. Min senaste tidsplanering var att nu skulle allt detta jag inte gjort tidigare göras den gångna helgen, men intet blev det av den goda föresatsen. Och det är då jag ser ensamheten i trädgården.

Egentligen - förutom några tappra blommor - är det enda som ger liv åt trädgården just nu två små pigga kaniner. Förmodligen är de alltjämt ungar, för inte ska väl kaniner vara så små som dessa. Är de förrymda dvärgkaniner eller håller kaninsläktet på att mutera. Ja, inte vet jag. Min enda erfarenhet av det där med gener var ett experiment med bananflugor i gymnasiet. Det kom dock att misslyckas helt för jag släppte ut flugorna av misstag. Då blev det svårt med experiment. Naturkunskapsläraren blev arg (trodde inte på min historia om misstag), men sedan blev han nog glad igen eftersom han blev befordrad till rektor.

Nej, det är i stället trädgårdsmöblerna som ser så oerhört ensamma ut. De liksom bara står där och vill så gärna att någon sätter sig på t.ex. någon av stolarna. Men inte fanken kommer där någon och sätter sig. I stället skyndar vi förbi och undrar i vårt stilla sinne hur länge de där stolarna och borden ska stå ute. Kanske jag hoppas på trolleri, dvs att någon osynlig kraft ska bära in dem så att jag slipper se deras ensamma konturer. Nej, det är inte att jag vill besvära någon annan. Jag vill i stället att det ska vara någon variant av simsalabim och så står allt på annan plats än nu, dvs rätt plats.

Kanske borde jag göra det, komma där och bli den barmhärtige samariten som räddar trädsgårdsmöblemanget från regn, rusk och framför allt från den stora ensamheten.