Rödeby - så dj....la sorgligt !
Ibland tror jag att många människors bild av rättsväsendet i allmänhet och av domarkåren i synnerhet är en samling personer, distanserade från nästan alla, där känslor är det sista man tänker på i det sammanhanget. Självfallet är det en nidbild och skall kritik riktas mot domare så är det i så fall att de är rent för tysta. Jag har sagt det förr och jag kommer att upprepa det med en dåres envishet. Varför hörs vi inte mer och förklarar hur vi ser på saker och ting och inte minst hur vi känner.
Rödeby hade nog aldrig hamnat på några löpsedlar om inte det hemska som just avhandlats i tingsrätten just inträffat där. Då som först blev Rödeby något som många människor fick höra talas om. Det stod för något hemskt, närmast ofattbart. En familj med måhända problem redan från början, problem som av obetänksamma ungdomar gjordes än värre. Sedan hände det som egentligen aldrig får hända. En familjefar tappar helt besinningen och skjuter efter såsom han uppfattade situationen familjens plågoandar. Resultatet vet vi sedan lång tid tillbaka. En ung människa finns inte längre och en annan ung person skadades mycket allvarligt.
Polis kopplas in givetvis, sociala myndigheter ställs till svars, åklagare får uttala sig och sist i samhällskedjan domstolen. Familjefadern, efter huvudförhandlingen, blir släppt från häktet och vi som arbetar inom systemet får då givetvis indikationer att något bifall till åtalet blir det i vart fall inte. Någon större uppmärksamhet fick dock inte beslutet. Det var ju inte själva domen.
Sedan kom tingsrättens slutliga avgörande. Pappan frias helt. Efter att ha skrivit de tre orden känns det nästan som om det blir tyst även vid mitt eget tangentbord. Det hela blir med ens så ofattbart. Någon är ju död, skjuten till döds och den som onekligen gjort det är oskyldig. Hur skall det hela uppfattas? Det talas om uppsåt, alltså en avsikt att döda och att sådan intention inte fanns. Men avståndet var ju så litet; det måste väl ha stått klart för alla och envar att en sådan gärning skulle få till resultat döden för den som stod framför geväret. Det fylls bara på med tankar, följda av känslor. Nu är säkerligen inte sista ordet sagt, för åklagaren har redan aviserat ett överklagande till hovrätten.
Men utan vidare kommentarer i sak skulle jag bara vilja formulera det som så att hur vi än gör är det hela så dj...la sorgligt. Det går liksom inte att göra något åt det hemska. En dom, en massa papper, experter och ännu fler uttalanden. Jag blir bara ledsen och så tror jag även domarna i målet känner. Den djupa sorgen stavas R Ö D E B Y.
