När mötte Du senast en rolig politiker?

Minns ni än den enligt mitt tycke utmärkta försäljningsslogan "När gav du din fru en blomma senast". Förhoppningsvis hade den här uppmaningen en positiv effekt. Jag hoppas på det såväl för givaren som för hustrun/sambon.

Samma slogan fast med annat innehåll kan användas om politiker, varvid jag hänvisar till bloggrubriken. Snarare är det på det viset att politiker överlag verkar vara ett oerhört trist släkte. Och de som drabbas är medborgare i allmänhet och demokratin i synnerhet. För vem eller vilka orkar med det hela.

Ändå kan jag med förvåning, stor sådan, läsa om hur en jornalist tydligen på fullt allvar uttrycker sig så här i dagens BT om gårdagens TV-sända partiledardebatt. "Den sista (med syftning på debatten) i en närmast oändlig rad av utmaningar, dueller och uppgörelser blev också den bästa. Främst för att den fick vara på allvar".

Ja, det var ju ovanligt roligt uttryckt. I och för sig har jag inte sett särskilt många debatter, men att de skulle kännetecknas av tjo och tjim är för mig en närmast otrolig beskrivning. Och att efterlysa större seriositet är ju - för att spetsa till det lite - som att vara demokratins dödgrävare. Vi behöver väl för tusan inte fler glädjedödare i politiska sammanhang. Vi har redan alltför många av den kalibern.

För att unga människor överhuvud taget ska kunna tänka sig bli engagerade i politik behöver vi i stället en betydligt lättsammare atmossfär. Allvarstyngda gubbar och gummor med besswerwisser mentalitet har vi redan rent för många av. Politik kan nämligen också vara rolig. Och många gånger tror jag att med glimten i ögat kan det politiska budskapet nå betydligt längre än en tråkig pamflett slängd i närmsta pappersbinge eller ett TV-sänt allvarstyngt ansikte som talar enbart för döva öron. Nej, vi är nog många som behöver rannsaka oss själva för att på det viset kanske få lite fart och fläkt inom den i sig så viktiga partipolitiken.